Tid.

Det finns ingen tid.
Den lilla tid man har räcker inte.
Inget räcker, inget täcker tillräckligt.
Bara kallt, ensamt och värdelöst.

There is no time for us, oh, the world won't understand
It's left no time for us

Död.

Det är precis vad jag är inuti - död.
Förutom smärtan, ångesten, paraoian och bitterheten.

Jag har misslyckats.

Energi.

Hahahaha.
Jag har inte ens ork att skriva längre.
Jag mår bara skit, har bara ångestattacker hela tiden.
Idag är sista dagen på jobbet, imorgon är det julafton.
Jag har inte träffat Nataniel på två veckor och fyra dagar, lär inte se till honom på länge till heller.

Skjut mig, jag vill inget mer.

Whistles the wind.

Nu sitter jag på jobbet och gråter till Flogging Molly - Whistles the wind.
Jag saknar Nataniel så mycket att jag kan känna hur det blir sprickor och hål i mig av saknaden.
Det var allt för länge sedan jag fick röra vid hans kind.

Borta.

Jag har tappat bort mig själv helt.
Allt är bara ångesten som ligger som en stor sten i hela bröstkorgen.
Jag spinner bara på i gamla mönster.
Lever på gammla minnen och känslor.
Om jag nu ens känner något alls mer än smärta.
Jag som brukade vara lycklig.
Men det var i och för sig innan, när Nataniel var hos mig hela tiden.
När han led av att vara ifrån mig.
Det känns som att det gått månader sedan dess.
Och det gör ont att tänka på det, hur det var, för det är inte så längre.
Jag saknar hur det var och jag ångrar att jag berättade att jag älskar honom.
För nu är inget det samma längre.
Jag vill inte vara hans vän, jag vill vara något mer.
Men allt jag är är vilsen, som ett barn i en stor, mörk skog.

Tillvaros-update.

PERSONLIGT:
Vad heter du: My.
Vilka andra namn tänkte dina föräldrar ge dig: Inga andra.
Smeknamn: Mysan, Lilla My, Bubblan, sötnos, lillan, modern av all ondska, Kaos.
Vart bor du: Sölvesborg.
Hur lång är du: 164cm
Ögonfärg: Gråmelerade.
Hårfärg: Röd.

KLÄDER:
Vad använder du just nu för jacka: Yllerock.
Vad använder du just nu för skor: Kängorna.
Vilka kläder skulle du vilja ha just nu: En hel del nya kläder.
Hur mycket köper du kläder för i månaden: Genomsnittligt? 75kr?
Vad har du för jeansstorlek: Jag vet inte och vill inte veta heller.
Vad har du för skostorlek: 38-39
Vad har du för tröjstorlek: 38-40

SENASTE PERSON SOM:
Du pratade med: Christian.
Du pratade i telefonen med: Kund.
Du gick på bio med: Nataniel.
Du gick på stan med: Mor.
Du höll hand med: Nataniel.
Som såg dig gråta: Vilma?
Gav dig beröm: Vet ej.

HAR DU NÅGONSIN:
Sagt jag älskar dig och menat det: Ja.
Bråkat med ditt husdjur: Dagligen.
Drömt något helt galet och så har det hänt dig nästa dag: Ja.

STUFF:
Är du ensam nu: Nej.
Låtar som fastnar i ditt huvud ofta: Lemon trea, It's my life, Sluta ta mig på kuken Stellan.
Vill du gifta dig: Möjligen för att byta efternamn och sedan skilja mig och behålla efternamnet.
Vill du ha barn: Nej.

EXTRA STUFF:
Tar du droger: Nej. Inte mer än lite alkohol då och då i alla fall.
Vad är du mest rädd för: Att bli lämnad och paddor.
Vem hatar du verkligen: Min "styvmor" och hennes dotter.
Varit kär: Ja.
Kör du bil: Nej.
Har du ett jobb: Ja men jag har blivit uppsagd.
Gillar du att ha folk omkring dig: Beror på vilket folk.
Har du någon tatuering: En liten, kommer fler.
Vad för shampoo använder du: Det jag har hemma.

DE SENASTE 48 TIMMARNA, HAR DU:
Gråtit: Ja.
Köpt någonting: Bussbiljetter.
Varit sjuk: Jag tror jag är sjuk men jag har inte riktigt tid.
Sjungit: Ja.
Sagt jag älskar dig: Nej.
Velat säga till någon att du älskar den personen: Ja.
Träffat någon ny: Blommis.
Saknat någon: Oerhört mycket, ja.
Kramat någon: Ja.

VILKEN:
Tidning läser du: Ingen specifik.
Buss åker du oftast: 350 till och från jobbet.
Dag fyller du år: Första oktober.

SENASTE:
Film du såg: Toxic Avenger, tror jag.
Sak du stal: En av Luddes tröjor.
Mat du åt: Bröd.
Låt du hörde: Eagle Eye Cherry - Save tonight.

...

Det snöar, det gör mig glad.
Nataniel svarar mig inte, det ger mig panikångest.

Fel.

Något måste vara fel.
Nataniel pratar inte med mig.
Jag måste ta reda på vad jag gjort för fel innan jag får panikångest.

Orolig.

Jag har inte fått tag på Nataniel på nästan ett dygn nu.
Telefonen är igång men får inga svar.
Börjar bli rädd att något hänt.

Usch, det ligger som en sten i bröstet.

Horoskop.

Alla mina horoskop jag läst idag säger att jag måste sluta drömma och göra istället, att jag måste sluta låsa in mig och åka ut och träffa nya människor istället, att det är dags för förändring.
Jag vill inte ändra något mer än att få ligga bredvid Nataniel inatt.

Minst mig.

Pratat med Nataniel en massa hela dagen. Så djävla skönt.
Tills jag är dum någ att fråga vilket som är minst mig; att vilja ha högklackat på mig på heltid eller hur jag beter mig mot honom när jag druckit vin.
Vinet, svarar han och så kom min ångest.
Jag vet att han inte tycker om hur jag blir när jag dricker vin, jag blir väldigt kelsjuk då, vill mysa med honom och pussa på honom hela tiden.
Det har han egentligen ingenting emot, han tycker bara inte att jag är mig själv och han blir obekväm.
Och att han säger så gör självfallet att jag får ångest och blir kylig istället i min ansträngning att inte vara klängig.

ÄS.

Har börjat låta min vikt och matnoja slippra ut till Nataniel.
Inte bra.

Meow <3

Nataniel vaknade visst nyss och började med att göra min dag med ett sms.
"Meow<3 Godmorgon lilla bubblan :)"

Jag vet att det låter galet att jag som är tjock faktiskt kan bli glad av att bli kallad "bubblan" men jag blir det bara för att han ibland tilltalade mig som det innan min ångest, det är liksom hans smeknamn för mig.
Glad-bubbla, ja.

Att jag sedan blir skitledsen för att han fortfarande är sjuk, vilket innebär att jag inte kommer få träffa honom i helgen, är en annan femma.

Kommunal.

Djävla kommunarbetare som tycker det är en bra idé att leka vägarbetare utanför min lägenhet klockan halv sju på morgonen?!
Vilket resulterade i att jag blev grinig men vägrar gå upp och till slut blir stressad för att jag borde gå upp när jag är vaken. Eller, det är i alla fall vad min hjärna skriker.
Så, sönderstressad redan innan jag gick upp, bra sätt att starta dagen (Y)

Att uttrycka sig.

Jag hatar hur jag aldrig kan uttrycka allt possitivt jag känner inför de som är viktigast för mig.
Hur det alltid känns som att orden inte räcker till, inte ens "jag älskar dig".
Men det finns en låt som beskriver ganska bra hur mycket jag känner för Nataniel.
Så jag gör som vanligt och snor någon annans ord för att säga det jag inte själv kan sätta ord på.


If I ever leave this world alive
I'll thank for all the things you did in my life
If I ever leave this world alive
I'll come back down and sit beside your feet tonight
Wherever I am you'll always be
More than just a memory
If I ever leave this world alive

If I ever leave this world alive
I'll take on all the sadness
That I left behind
If I ever leave this world alive
The madness that you feel will soon subside
So in a word don't shed a tear
I'll be here when it all gets weird
If I ever leave this world alive

So when in doubt just call my name
Just before you go insane
If I ever leave this world
Hey I may never leave this world
But if I ever leave this world alive

She says I'm okay; I'm alright,
Though you have gone from my life
You said that it would,
Now everything should be all right
She says I'm okay; I'm alright,
Though you have gone from my life
You said that it would,
Now everything should be all right
Yeah should be alright

Jag.

Matvanor:
Bästa maträtt? Pappas när han lagar något med vilt åt mig, han är så bra på mat.
Bästa dryck? Rom & Cola, Black Tower eller apelsinjuice.
Hat dryck och maträtt? Öl och slaktproduktionskött. Skolmaten man fick.
Bästa alkoholdryck? Rom & Cola, Black Tower.
Använder du smör på smörgåsen? Ja, till brödet mormor bakar åt mig i alla fall.
Smågodis eller färdiga påsar? Färdiga påsar.
Favoritglass? Hemmagjord.

Shoppingvanor:
Hur mycket shoppar du för varje månad? Oftast väldigt lite, denna månaden desto mer.
Har du mer skor än kläder? Nej.
Favoritplagg? Jeans och piké eller skjorta. Stickade koftor med.
Hatplagg? Allt jag inte passar i.

Arbete, utbildning:
Jobbar eller pluggar du? Jobbar.
Vad vill du bli? Smal, vacker och lycklig.
Trivs du med ditt jobb/din utbildning? Det är bättre än skolan i alla fall.
Är lönen viktigast? Nej.

Boende:
Lägenhet eller hus? Lägenhet.
Framtidsplaner med boende? Flytt till vart jag än får nytt jobb.
Litet eller jättestort? Litet.
Landet eller mitt i stan? Liten stad med nära till landet.
Mysigt eller sterilt? Mysigt.

Lite allt möjligt:
Har du barn? Nej, och ska inte ha heller.
Är otrohet okej? Nej, aldrig.
Älskar du någon? Ja, mina vänner, min familj, Nataniel.. de är allt.
Betyder familjen mycket för dig? Ja.
Är du lojal? Mot partner och vänner, ja. Särskillt partner. Kanske för lojal.
Tycker du om att dricka dig full? Jo, i rätt sällskap gör jag det gärna.
Hemmafest eller krogen? Hemmafest med polare.

Rädd.

Jag har haft bröstsmärtor hela natten och hela dagen.
Och de blir bara värre.
Jag börjar bli rädd, jag kan ju ha ärvt något från far och han hade redan hunnit dö en gång när han var i min ålder.
Morfar hade med hjärtfel. Sånt brukar väl hoppa över en generation och drabba nästa i stället?
Måste få tag på far.

Natt.

Det var kul att träffa Stäffa igår, dagens ända skratt blev då.
Hon åkte hem lite efter tio, jag gick och la mig, smsade med Nataniel.
Började få ångest över...tja, jag vet inte, allt.
Försökte dämpa det genom att prata med honom vilket inte gick något vidare eftersom han (för en gångs skull) tagit sin migränmedicin och var aningen.. drogad.
Så jag sa godnatt och försökte sova men nej, ångesten har hållt mig vaken nästan hela natten, jag har inte lyckats komma till ro att sova riktigt. I vanliga fall mår jag piss någon timme, sedan får jag ångestattack och somnar tillslut av utmattning. Fick dock ingen attack inatt, bara ångest och stress.
Det blir verkligen bara svårare och svårare att sova utan Nataniel. Man kan ju tycka att jag borde vant mig efter en vecka (en vecka? När var vi ifrån varan så länge sist? Inte konstigt att det gör ont) men det blir fan bara värre.
Aja. Har jag tur så kommer han på lördag eller något och stannar ett par dagar. Något att se fram emot i alla fall, även om jag inte vågar hoppas egentligen eftersom jag vet hur ledsen jag kommer bli om han fortfarande är sjuk och inte kan komma.

Nej. Får väl försöka jobba. Det lockar dock inte det minsta. Fan.

Besök.

Nu ska jag hem.
Stäffa kommer och hälsar på idag.
Måste städa, diska och duscha.
Vill egentligen inte träffa någon men det var så länge sedan jag såg henne sist.
Aja. Springa till bussen nu.

Stress.

Jobbet stressar sönder mig just nu. Telefonen ringer hela tiden och Christian sitter i möte eller något så jag får ta hans telefon med och de ringer alltid samtidigt och alla pratar så segt och jag missar hälften av alla samtal just på grund av det och jag hinner inte med och jag räcker inte till och Nataniel har fortfarande inte hört av sig så jag börjar bli orolig och jag är så stressad att jag knappt kan skriva för mina händer skakar och jag är spyfärdig och jag håller på att få panik.

Coleslaw.

Jag har just ätit lunch, ca 300g coleslaw.
Den var inte god men jag tvingade mig själv att äta den.
Nu har jag ångest, jag är yr och det känns som att jag ska svimma.

Vafan är det för fel på mig?!

Jag vill inte.

Jag börjar få ångest av att jag har ångest.
Och för att jag hela tiden säger till Olle. Nä, förlåt. Nataniel hur mycket jag saknar honom och behöver honom. Jag vet att det inte är rättvist att tynga någon så med sina egna problem även om det är så att jag saknar honom och behöver honom.
Jag vill bara slippa vara ensam när ångesten och paniken kommer om nätterna, jag vill inte ligga och gråta och skrika i kudden utan någon som hör.
Jag önskar att någon höll fast mina händer när jag börjar slå på mig själv och att någon höll om mig när jag så krampaktikg kramar om mina revben för att försöka hålla ihop alla bitar, alla hål i mig.
Alla ser, alla vet och ingen gör något och det gör mig så illa att ingen gör något.
Fast, kan någon göra något?
Jag vet faktiskt inte, men att någon faktiskt bara försökte hade varit guld värt.
Och jag får ångest av vad jag säger till Nataniel, av allt jag skriver här, av att jag blir arg på honom och alla andra för att ingen gör något och det föder mer ångest för jag vet att jag inte har någon rätt att kräva något av någon och att inget är deras fel.
Det känns som att jag har stora hål i bröstkorgen, det gör så oerhört ont.
Och mina hjärtslag vill jag inte ens ha, de gör också bara ont.

Fick sms innan, hoppades att det var Nataniel som vaknat..
Det var Erik som skrev och jag blev så besviken att jag började gråta.
Jag kan inte hålla på såhär.

-----

Jag är trött nu, måste bort, måste vila.

Men det får jag inte, istället är det upp och jobba var dag som gäller medans jag är allt för väl medveten om att jag är fattig som en kyrkråtta och måste jobba för att kunna få leva.
Detta medans jag egentligen bara vill gömma mig för allt under täcket och låta ångesten ta över.
För på något vis är den ändå min vän, den håller mig alltid sällskap, pratar alltid med mig, lämnar mig aldrig ensam.
Jag vill bara att mina sista veckor på jobbet ska ta slut så att jag kan lägga mig och sluta existera ett tag. Och det blir inte svårt heller för det finns ingen hemma i Sölvesborg som kan få mig att vilja lämna sängen när jobbet är över. Det finns bara en som kan det och honom vet jag inte ens om jag får träffa igen förän efter jul.
Menmen. Dags att sluta tänka och bli jobb-zombien. Zombie är ju i alla fall väldigt passande med tanke på att det inte längre spelar roll hur mycket jag sover, jag är som en zombie ändå.

Sömnbrist.

Så trött att jag nästan ser i kors, men kan inte sova.
Så tom att jag är förvånad att jag känner mina egna fingrar.
Så uppgiven att jag inte förstår hur jag klarar av att sitta här istället för att gå ner till hamnen och dränka mig, eller något annat sådant dumt.
Okej, det sista vet jag svaret på. Jag kan inte utsätta de jag älskar för samma sak som Daniel utsatt mig för. But you get the picture.

Undrar hur många fler dagar jag klarar innan jag lägger mig i sängen och vägrar gå upp?
Jag har inget här att gå upp för.
Jag vill inte vara här. Jag vill vara i Karlskrona, då hade jag i alla fall fått ro att sova.


Jag såg en stjärna falla, det var i natt när du sov
Jag tror jag önskade att du var nära
För en minut sen brann den, en sekund sen försvann den
Var det bara jag som såg?
På radion sjöng dem om fred på jorden
Jag ville tro de slitna orden

Iris.

Jag är så trött nu, så tom nu, så trasig nu.
Jag förstår inte hur min kropp fortfarande kan sitta ihop när jag är som en kristallvas tappad på klinkersgolv inuti.
Så trött. Och mina hjärtslag gör så ont.
Antagligen mest för att jag saknar Olle så djävla mycket att det får allt att göra ont, han är son plåster på mina osynliga sår när han är nära, får mig att hålla ihop lite, tar bort smärtan lite.
Fanfanfan. Jag orkar inte, vill inte. Vill bara lägga mig tryggt i hans famn och somna där. Det hade inte ens spelat någon roll om jag vaknat igen då, jag hade dött så lycklig jag kunnat.
Saken görs ju dock inte bättre av att jag sitter och lyssnar på en av världens bästa låtar: Iris av Goo Goo Dolls.
Den säger så mycket av hur jag känner. Hur jag känner inför Olle. Särskillt nu när jag är så trött och uppgiven. Låten är på något vis så uppgiven. Blah. Jag slänger väl upp texten...



And I'd give up forever to touch you
Cause I know that you feel me somehow
You're the closest to heaven that I'll ever be
And I don't want to go home right now

And all I can taste is this moment
And all I can breathe is your life
Cause sooner or later it's over
I just don't want to miss you tonight

And I don't want the world to see me
Cause I don't think that they'd understand
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am

And you can't fight the tears that ain't coming
Or the moment of truth in your lies
When everything seems like the movies
Yeah you bleed just to know your alive

And I don't want the world to see me
Cause I don't think that they'd understand
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am

I don't want the world to see me
Cause I don't think that they'd understand
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am

I just want you to know who I am
I just want you to know who I am
I just want you to know who I am
I just want you to know who I am

Saknad.

Jag började nästan bråka med Olle..
Och började gråta, få panik..
Fick en ångestattack som varade ungefär en timme.
Bara grät, skakade, mådde så djävla illa, hade ont i hela kroppen, kunde knappt andas.
Men på ett sätt var det så skönt för jag sa till Olle allt det jag alltid vill säga någon när jag har mina anfall.
Och han försökte i alla fall förstå, försökte lugna mig, försökte trösta mig.
Det känns bara inte rätt för jag är så orättvis mot honom så ofta. Eller inte jag men min ångest och paranoia. De som alltid skriker.

Så om jag inte börjar bli bättre efter nyår ska jag försöka få mig själv inlaggd.
För allas skull.


Nu sitter jag och läser gamla sms och gråter för att jag minns allt så tydligt, minns hur underbart allt var och hur mycket jag saknar det, saknar honom.

Ångest & paranoia.

Jag vill bara att det ska sluta.
Jag vill inte ha två röster i huvudet, en av ångest och en av paranoia, som skriker åt mig.
Skriker åt mig att jag gör fel, inte räcker till, är äcklig och fet, inte duger, är trög, patietisk, att jag aldrig skulle duga åt någon och särskillt inte honom, att han häldre är med någon annan, att han aldrig kommer älska mig, att mina vänner går bakom min rygg och knarkar och snackar skit om mig, att alla egentligen hatar mig, att allt kommer gå fel, att jag kommer förlora allt, förlora alla som betyder något för mig och allt annat med och de tar aldrig slut, sakerna att göra mig rädd för tar aldrig slut.

Jag har ont hela tiden, ont i varje led, ont i mina lungor, mitt hjärtas slag gör ont, tankarna gör ont, mina fingrar värker, mina ögon tåras och jag ligger nästan alltid på gränsen till att få panik.

Jag vill inte ha det så, ur just detta aspekt vill jag vara normal.
För jag vet att min ångest förstör.

Bara en sådan sak som att han och jag brukade vara som idiotiskt nyförälskade högstadieelever.
Sedan kom min ångest och det har slagit en kil mellan oss. Vi är inte längre gulliga och rara mot varan hela tiden, får inte varan att rodna med hjälp av enbart sms. Jag tror inte ens vi föröker längre.
Jag känner hur jag tappar taget om honom, allt som var så bra med oss, allt mer och det gör mig så rädd.

Byta.

Här med byter jag blogg.
Om någon mer än Stäffa trots allt läst den så ligger den nu mera på http://burninginwater.devote.se/
(fast än jag hatar devote).

Känslan.

Den kommer alltid krypande, känslan som inte har något specifikt namn utan bara är en massa känslor ihopbuntade i en.
Otillräckligheten, dumheten, hatet, självförakten, ångesten, desperationen, osäkerheten, illviljan, föraktet mot alla som är bättre än du, sorgen, obetydligheten, raseriet, oförmågan att skrika ut allt det du vill ha sagt, känslan av att vara så liten och obetydlig.
För visst är det väl så att om de som bryr sig om dig inte hade haft dig så hade de haft någon annan?

"Vem ska jag annars älska?"
Tack. Och jag önskar att jag kunde säga "tack och adjö" för att jag ännu en gång fått bevis att det är Denise han vill vara med men jag är så okapabel att lämna honom. Jag hade kunnat säga "tack och adjö" idag men i övermorgon hade jag krupit på knä och bönat om förlåtelse. Bättre att vara tyst och lotsas som ingenting.
Jag skadar mig själv mentalt för att han ska kunna använda mig som re-bound.

Kom aldrig och säg att jag inte älskar honom för ingen skulle någonsin utsätta sig själv för den här smärtan för någon man inte älskar.

Heh.

Sov på Johans soffa inatt, ville inte hem och slåss med attackerna och han hade inga problem med det.
Tydligen ska jag ha sett väldigt rofylld ut när jag sov.
Konstigt, för när jag såg mig i spegeln i morse såg jag att jag gråtit i sömnen.
Undrar vad jag drömde?
Vem jag drömde om behöver jag nog inte undra om, haha.
Bättre att gråta i sömnen än att ha ångestattacker, i alla fall.
Undrar om Olle drog på den där festen igår? Hm. Jag vill nog inte alls veta egentligen.
Johan och Tobbe sitter och nördar något djävla tv-spel igen, fast än klockan bara är lite över tolv.
Fan vad skönt det måste vara att kunna finna något så simpelt roande.
Jag tröttnar bara på allt.
Utom Harpan, då. Men det är ett spel som testar hjärnans kapacitet, inte fingrarnas.

Bara för det ska jag spela Harpan nu medan nötterna sitter med sitt tv-spel.

Fan, fan, fan.

Hur fan lyckas jag?
Sitter och kollar igenom grejerna på Johans dator.
Hittar konversationsloggar från msn, OLLES konversationsloggar.
Och tro fan att den enda jag faktiskt kollar råkar vara med Denise...
FANS HELVETES DJÄVLA ÅNGEST!
"Syskon"... RIGHT.
Hade inte stört mig om det var Johan eller vem som helst men Olle?
Jag vill för fan vara med honom resten av mitt patetiska liv.
Och vad vill egentligen han?
Han vill vara med Denise, han hade varit med Denise om han kunnat.
Jag är alternativ två. Kommer alltid vara alternativ två.
Fanfanfanfanfanfanfanfan.
Så mycket för en natt utan ångestattacker!
Tänker stanna hos Johan så länge som möjligt för jag vet att det kommer brista så fort jag lägger mig i min säng.
Min säng som jag låter Olle dela med mig. Jag delar allt jag har med honom, ger honom allt jag kan ge.
Vilken djävla idiot jag har varit, vilken idiot jag är.
Förr eller senare väljer han bort mig, det kommer göra mer ont än jag vågar tänka mig.

Och nu måste jag spela normal inför Johan och Tobbe och vara social med dem.
Bättre det än ångestattacker.

Förvirrad? Ja!

Djävla Olle.
Fick totalryck på honom igår och släppte ut lite av ångesten, bitterheten och paranoian.
Och till min stora förvånad så stängde han inte av, slutade inte svara utan pratade faktiskt med mig om det. Och det var väldigt skönt att faktiskt kunna prata.
Men snacka om att det kan bli svårt att hänga med i svängarna..
Pratade med honom ett par timmar idag med. Ångestdämpande, minst sagt.
Slutade med att jag åkte till Karlskrona och träffade honom i ca två timmar.
Och nu sitter jag hos Johan och har snott hans dator.
Allt blir mycket enklare när man faktiskt kan kommunicera.
Visst, nojan och ångesten är kvar men den är i alla fall något avtrubbad för tillfället.
Jag har till och med gråtit av lättnad idag, det gör jag aldrig utan gråter bara av mental smärta.
Så, förhoppningsvis slipper jag ångestattackerna i natt.
Och kanske kan få hit Olle imorgon eller i veckan eller i alla fall till helgen.
Håll tummarna för mig, puss.

(Funderar för övrigt på att lägga min blogg på en annan sajt så att du kan kommentera, Stäffa. Du kan väl smsa vilken du har din blogg på?)

Skit.

Suttit på jobbet och bara bölat i tio minuter.
Av världens löjligaste anledning!
Vem fan bölar för att killen som använder dig som re-bound inte vill fira nyår med dig?
Jag har tappat fattningen totalt.

Bilddagbok.

Så, nu är den borta.
Ingen mer bilddagbok!
Har dock skrivit ner nicken till de jag vill fortsätta kolla.

Och det är dags att stänga om tio minuter, skönt.
Dock vill jag inte hem. Men jag vill inte heller göra något annat.
Jag får ångest av att vara hemma, jag får ångest av att jobba, jag får ångest av att vara borta...
Jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara mig utan Olle.
Det trots att jag faktiskt får ångest av honom med.
Men jag vet inte ens om han kommer tillbaka.
Jag vet inte varför jag skrev det, nu kom den där äckliga ångesten över att inte veta igen.

Jag vill fan inget alls.
Bara sluta existera eller något.
I alla fall sluta känna ångest hela djävla tiden.

-

Jag tror detta är femte gången idag, sedan jag kom till jobbet, som jag fått börja kämpa emot att få en ångestattack.

Rökning.

Det är inte ens en timme sedan jag rökte sist och jag håller redan på att bli tokig av röksug.
Är det kanske för att jag bara rökt vad, tre cigaretter idag?
Jag hatar att jobba på samma ställe som min far!
Morsan och dem är det ju lugnt med, de vet om det men säger faktiskt inget till honom om det.
De vet väl antagligen hur mycket skit jag hade fått och försöker rädda mig från det.

Måste för övrigt dra ner.
Är ju snart arbetslös!


(Dagens mat hittills: ett äpple, en banan, läckerol.)

Läckerol.

Min nya kärlek: Läckerol.
Var hungrig innan men tänkte vänta med att äta tills jag vart ute med Christer.
Tog en Läckerol när jag kom ut, and know what?
Jag är inte hungrig längre!

Ska dock laga lite rejälare mat ikväll, det är ju fredag.

Damp.

Vafan är det för fel på folk jag umgås med?
Gullar som fan med mig för att jag "verkar nere".
Och sedan går de och slår osynliga hål i mig genom att röka på och sånt skit.
Eller anser sig ha varit rena i si och så många år "men röker på lite ibland".
Hallå?!
DÅ ÄR MAN INTE REN, MAN ÄR BARA MER KONTROLLERAD ÄN FÖRR.
Idioter.
Tror de inte att jag med skulle vilja kunna röka en spliff eller ta sömntabletter igen?
Men jag gör det inte, för jag vill vara ren från droger.
Jag vill egentligen inte ens träffa dem längre, jag mår illa av det.
Jag vet inte ens varför jag utsätter mig för dem, för deras idioti.

Uah. Jag fick suget efter en spliff för det.
Djävla skit, en till sak att slåss med.

Som en jojjo.

Ja, som en djävla jojjo.
Så skiftar mitt humör och mina känslor hela tiden nu.
Jag blir så djävla förvirrad, och rädd.
Djävla ångest, allt är ångestens fel.
Jag blir alltid sånhär när den tar över för mycket.
Och så blir det ju inte bättre av att Olle knappt pratar med mig heller.
Härligt är vad allt är.
NOT.
Aja, nu blir det i alla fall bloggen på heltid, tar bort min djävla bilddagbok ikväll.

Mr. Freckles.

För övrigt så hatar jag "Mr. Freckles".
Eller Olle, eller Nataniel eller vafan någon nu kallar honom.
Hatar, hatar, hatar.
Och han förtjänar det inte ens!
Ger man sig in i leken får man leken tåla, visst?
Jag visste vad jag gav mig in på och nu är jag arg för att jag gett mitt hjärta till någon jag inte borde. Dum, dum, dum är vad jag är.
Och ändå hatar jag honom för att han inte kan/vill vara tillsammans med mig.
För att han inte kan/vill älska mig tillbaka.
Eller är det mig själv jag hatar?
För att jag låter honom ha kakan och äta den med?
För jag låter ju honom komma och gå som han vill, utan några krav alls.
Han har inget som hälst ansvar för att komma tillbaka eller något sådant alls.
Och fem spänn på att han gillar det!
Jag förstår honom dock, det hade säkert jag med gjort om jag var han.
Så, antingen kräver jag något konkret av honom och förlorar honom nu.
Eller så håller jag käften, som vanligt, och låter min ångest ta kol på mig.

Hatar, hatar, hatar.

BMI

Jag räknade just ut mitt BMI
Mitt är 26.
Allt över 25 är ÖVERVIKTIGT!
Äckligt, äckligt ÄCKLIGT!
Jag ska ut och gå ikväll fast än jag ska på det där dumma kalaset.

Fan.

Jag är äcklig!
Jag har, sedan tolvslaget inatt ätit:
En bit rischokladklump, två äpplen, och en banan och jag är HUGNRIG?!
Äckligt är det!
Ska inte äta igen fören om en timme.
Men samtidigt, jag håller min mattider i alla fall.
Och INGEN kan påstå att jag inte äter.
Kollade dock upp hur många kalorier jag får äta om dagen om jag ska nå 57kg den första mars..
Det var typ 600 kalorier om dagen, inget alls ju!
Fast okej, om jag BARA äter äpplen och bananer så är det lugnt, jag går bara över det med typ 15 kalorier om dagen.
Men ändå!
Ska det vara så djävla svårt för mig att bli smal?
Det är fan inte rättvist!

-

Jag har varit duktig. Vart uppe både vid tre och vid sex för att äta lite.
Och jag gick upp åtta idag för att duscha för att jag ska på kalas.
Dessutom känns det som att min energinivå blir gämnare.
Dock hjälper det ju bara min ångest över en del av mitt liv.

Men som jag ser det så undviker man att prata om "jobbiga saker" och känslor med sina re-bounds och inte med någon man faktiskt påstår sig vara kär i.
Eller, "undviker" är fel uttryck.. "Totalvägrar" är nog snarare ordet jag söker.
Är det bara jag som har denna uppfattning?
Är det bara jag som anser att om man vill vara med någon, leva med någon, så pratar man faktiskt istället för att stänga ner helt när denne säger något som kanske är lite jobbigt att prata om?

Jaja, denna re-bound är väl snart över den med och jag blir övergiven av den enda jag vill ha.

Mat.

Jag har varit så djävla duktig idag.
Jag har satt mig själv på diet.
Jag har ätit tre bananer idag.
En vid nio på morgonen, en vid tolv på dagen och en vid tre.
Jag ska gå och handla när jag kommer hem.
Mer bananer och kanske lite äpplen.
Sen ska jag äta en till banan/ett äpple för att det gått tre timmar sedan jag senast åt.
Och jag ska äta en frukt vid nio och en vid tolv och en vid tre i natt och en vid sex på morgonen.
Och sedan hålla på så.
Äta lite var tredje timme.
Och äta frukt, för att det är bra.
Och för att jag ska krympa min magsäck.
Jag ska bli smal, vacker.

För det spelar ingen roll vad jag visar utåt eller vad mina vänner säger.
Jag trivs inte alls med min kropp, hur djävla självsäker jag kanske lotsas vara!
Jag har vadå, kanske två polare som i förhållande till sin längd är tjockare än mig?
Och jag hatar det.
Och jag får höra så djävla ofta att jag är perfekt som jag är.
Bullshit!
Jag kan inte ens köpa kläder som passar ordentligt.
Kanske det är så att jag vill kunna sitta i Olles knä utan att känna mig som en flodhäst?
Jag kanske vill kunna klä mig snyggt i kläder som inte behöver moddas för att passa mig?
Det kanske till och med är så att jag mår sjukt dåligt av min kropp, mår illa av min egen spegelbild, har någon tänkt på det?!
Visst, "inga tonåringar trivs med sitt utseende".
Kanske inte, men det här är inte bara att inte trivas.
Jag HATAR att jag är fet.
Nej, för alla omkring mig är så djävla vackra, smala.
Vi kan ju byta, så kan alla få se hur det känns att vara tjock medan alla andra är så djävla smala och snygga!
"Charmigt mullig"?!
Kör upp något någonstans för det där är fan i mig bara nedlåtande!
J-A-G H-A-T-A-R M-I-N K-R-O-P-P
Inse det, snälla!
Och varför jag skriver det här fattar jag inte ens för det är fan INGEN jag känner som ens bryr sig om min blogg fast än det BARA är här jag uttrycker hur jag mår.
Så, uppenbarligen bryr sig ju ingen om hur jag mår ändå.
Jag kan lika gärna flytta med en gång istället för till hösten!

Beslutsamhet - bitterhet?

Nu känns allt bra igen, hah!
Bitterheten har tagit över, lite lustigt.
Jag har aldrig kännt någon bitterhet mot honom förr.
Men det är faktiskt så att om han vill spendera nyår på ett sätt som påminner om det helvete jag utsätter mig själv för var dag för hans skull så väldigt gärna för mig.
Vill han sitta uppe i Göteborg och slåss med sina känslor för att han är kär i någon som egentligen är kär i honom med men som ändå tillhör någon annan så tänker jag inte ens försöka hindra honom.
Jag genomgår det där helvetet varje dag. Jag utstår ångestattack efter ångestattack, var dag, för att jag älskar någon som är kär i mig med men egentligen tillhör någon annan.
Jag utstår att vara patetisk och ynklig och svag för hans skull.
Men jag tänker inte göra det längre.
Nu är det diet för att bli smal och snygg som gäller.
Och vad jag än gör på nyår, vart jag än hamnar så ska jag se så bra ut att jag fångar allas uppmärksamhet och det är jag som för en gångs skull ska ha riktigt djävla kul utan honom.
Det är en sak att jag gett honom mitt hjärta utan att få något tillbaka.
Det är en helt annan att låta honom ta hela mitt liv utan att ge något alls mer än kyssar tillbaka.
Och för en gångs skull gör bitterheten mig gott istället för motsatsen.
Jag är samlad, fokuserad och jag har ett permanent småleende.
Ah. Från och med idag är jag perfekt på insidan och jag tänker bli det på utsidan med.
Så om han väljer bort mig, så kanske han faktiskt förlorar något bra istället för det jag tidigare varit.
Jag ska bli så bra det bara går att bli.

Jag släpper taget om min drog ikväll.
Vill han ha mig så kommer han tillbaka, då ser jag det som att han är min ändå.
Gör han det inte var han aldrig min till att börja med och jag har inte förlorat något mer än mitt hjärta.

Panik.

Ja. Jag får panik hela tiden nu.
Över saker som inte borde röra mig i ryggen.
Eller jo, det kanske de borde, men inte så mycket som det rör mig.
Jag trodde jag var starkare än såhär.
Men självkänslan sviker mig totalt numera.
Men jag ska bli allt, jag ska bli perfekt.
Smal, söt, trevlig, älskvärd.
Så kanske jag kan få det att vara lite längre.
Fast om det var så att jag kunde gråta inför andra så hade jag nog gråtit var gång han kysste mig nu.
Jag är så nära att göra det var gång.
Det är en väldigt bitterljuv upplevelse, hans kyssar.
För jag vill ha dem, jag vill ha honom.
Men jag vet att var kyss, var beröring, kommer skada mig så djupt i slutändan.
Men han är mitt heroin.
Jag kan inte låta bli, fast än det skadar mig så mycket.
Jag vet inte ens längre om jag faktiskt kommer klara mig när det är över.
Jag kommer i alla fall att fly.
Långt, långt bort från honom och allt som kan påminna mig om honom.
Bort från alla mina känslor, bort från all kärlek.
Bort.
För när du fått vara med den du ska spendera ditt liv med och sedan förlorar honom.
Då överlever du egentligen inte, du dör men kroppen fortsätter.
Och redan nu drar han sig bort från mig.
Plannerar flyttningar.
Plannerar att vara hos sin "fostersyster" i princip hela tiden.
"Fostersystern" han är kär i och som är kär i honom.
Jag får ångestattacker när han nämner det.
Och det är inte rätt.
Men visst. Jag skulle aldrig neka honom att åka till henne.
Eller försöka få honom att välja mellan oss.
Jag önskar bara att han valde mig med.

Re-bound.

Ja, jag är en re-bound pryl.
Och det är knappast första gången.
Jag borde ha lärt mig att backa ur i tid.
Nu har jag istället låtit det gå så långt, that all I can do is wait for us to crash and burn.
För jag har varit väldigt naiv som trott mig ha en chans.
Jag har inte en chans på miljonen att få honom.
Det finns för många andra, för mycket andra känslor, med i spelet.
När det går så långt att jag börjar få ångestattacker och till och med gråter..
Då har det gått alldeles för långt.
Och all denna djävla smärta.
Det mentala tar över det fysiska.
Den konstanta kännslan av att bli strypt, men inte på ett behagligt sätt.
Och den lika konstanta känslan av att någon har ett iskallt grepp om mina lungor och på så vis hindrar mig från att andas normalt.
Och ångesten... Urgh.
Jag vill bara inte mer. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Kärlekspanik.

Mina nerver sitter verkligen på utsidan nu.
För jag får snart se honom igen.
Och jag får höra hans röst och röra vid honom och kyssa honom.
Jag kan inte sitta still, jag kan inte koncentrera mig på jobbet.
Min kropp är fylld med kolsyrebubblor som kittlas.
Så nervös för att vara med honom.
Löjligt är det med, för jag vet att han längtar nästan lika mycket som jag.
Att han känner nästan lika mycket som jag.
Ändå får jag nästan panik av längtan, förväntningar, kärlek.
Och vad för förväntningar har han?
Åååh, jag vill hoppa fram några timmar i tiden, bara snabbspola förbi.
För sedan är jag i hans armar, jag är där vi båda önskar att vi kunde frysa bara oss två i den stunden och låta resten av världen rusa förbi medan vi inte skulle behöva oroa oss ens för saker som att frysa, äta, eller ens andas.
Jag skulle bara dra in ett andetag och fylla mina lungor med hans doft och sedan låta allt stanna av.
Jag vill dö sådan, med lungorna fyllda av hans doft, i hans famn, med mina läppar mot hans.
För det finns ingen större lycka än så.
Och jag saknar honom och längtar efter honom så att hela min kropp verker.
Är det så här det är när man är riktigt, riktigt kär?
I så fall har jag aldrig varit kär förr.
Jag som trott mig älska tidigare partners över allt annat, och nu har jag insett att trots att jag inte ens älskar honom än så känner jag mer för honom än jag någonsin gjort för någon förr. De känslor jag haft då har inte ens varit i närheten av det här.
Jag vet nu vart jag hör hemma, vad det är jag sökt alla dessa år.
Jag hör hemma i hans famn och jag har letat efter honom hela mitt liv.
Jag har varit så vilsen men nu har jag hittat hem.

Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör..

Ja, det kallas tvivel, det där som stör.

Jag blir snart av med jobbet, min tillvaro krashar, och min kärlek är nio mil bort.
För kanske blir det så att allt jag byggt upp, det liv jag byggt upp, i Sölvesborg tas antagligen snart ifrån mig.
Och vad gör jag då?
Jag har inte en aning.
Och alla frågor och förslag gör det bara värre.
Visst hade jag plannerat ett karriärsbyte, men inte nu!
Inte förän om några år..
Och vad gör jag då, om jag måste lämna min grå etta, mitt i mina ögon luxuösa liv?
Vad händer i så fall med mig och mr. Freckles?
Vad händer med mig och mina vänner?
Jag kan inte flytta tillbaka till Olofström och jag kan inte flytta hem till far heller.
Då kan någon lika gärna dränka mig i bensin och tända på, det skulle vara mindre smärtsamt.
Två månader i Olofström och de kommer få lägga in mig på psyket.
Fast det är klart, jag skulle ju ha nära till kärleken då.
Om han nu hade klarat av att jag blev ett vrak, vill säga.


Det är länge sedan jag oroade mig för framtiden alls.
Men nu skrämmer den livet ur mig.

Butterflies är fjärillar, i magen lämnar de skärsår.

Jag hatar det här, att vara mig själv, ibland.
Tankar och känslor faller ner till min hjärnas sfär som smutsig snö från himlen i februari.
Och hur ska man göra när man gett bort sig själv med allt man har till någon som varken tar emot det eller vänder bort det och som själv varken ger sig till dig eller tar sig själv ifrån dig?
Hur gör man när allt man känner bara blir kvar i luften mellan honom och dig själv?
Hur ska jag kunna höra honom säga "min lilla My" när han inte menar något med det?
Och alla dessa frågor som äter upp mig som om magsyran läcker ut och fräter upp hela mig, magsyra som jag sväljer ner igen med klunkar av vitt vin. Vad gör jag med dem?
Visst är jag kanske överkänslig egentligen men jag skulle vilja se någon annan hantera detta annorlunda när de inte släppt någon nära på ett halvår.
Åh, vad jag saknar min känslofria trygghet just nu.
Men jag kan inte jömma mig där längre.
Jag har låtit detta gå för långt.
Jag vet inte hur jag ska kunna leva med den här eviga förvirringen och jag vet inte om jag skulle kunna leva utan den. Eller utan honom i alla fall.
Jag kanske är överdedikerad, vafan vet jag.
Där emot vet jag att jag aldrig kännt såhär starkt förr, och visst är det komiskt.
Jag vet ju så väl att jag antagligen inte är något alls mot säkerligen i alla fall någon av hans tidigare romanser.
Och jag skriver här så fort jag känner något speciellt som om någon någonsin läste detta, som om någon någonsin skulle få veta detta känslomässiga krig som pågår inuti mig.
En sida som vill backa ur för att rädda mig från all smärta som detta kan komma att kosta mig och en sida som är berädd att dö för kärleken jag känner.
Kärlek som mycket väl bara kan vara en fånig tonårsromans och över imorgon.
Den här paranoian börjar bli manisk.


Nej..
Mr. Freckles, min Prince Charming, kommer nog ändå aldrig att vara min Prince Charming.

Vilket djävla liv.

Så enkelt allt plötsligt blev, så enkelt livet blev.
Så fort han steg av tåget, så var allting rätt.
Som om jag saknat en bit av mig själv och plötsligt blev hel.
Och jag har aldrig varit så lycklig som natten till idag.
Fast än jag inte sovit, fast än William är dum i huvudet.
Inget av det spelar någon roll när han är nära.
Så vacker, underbar, förtrollande.
Det kanske bara var en dröm?
Omöjligt, jag drömmer bara mardrömmar.
Men det känns ändå allt för bra för att vara sant, som en saga.
Och även om det är sant, hur blir det då sen, när han åker hem?
Hur ska jag klara att vara utan hans hud, leende, röst, hans närvaro ens en dag?
Men jag antar att det får bli ett senare bekymmer.
För jag vet att han just nu ligger i min säng där hemma och väntar på mig.
Och lyckan och tryggheten kommer ändå ta över så fort jag ser honom igen och mitt hjärta kommer rusa.
Som var gång han kysser mig, vilket även får mig att rodna.
Ibland tror jag att livet kanske älskar mig lite grann ändå.
För det har nu gett mig en chans att få vara med den bästa.
Någon så bra att jag egentligen inte kommer i närheten av att förtjäna honom, men det är inte mitt problem.
Jag har hittat min Prince Charming nu och jag tänker göra allt för att få stanna hos honom.
Min lycka, min trygghet, min kärlek.


Mr. Freckles Y

Jaha..

Hur vet man att någon menar något?
Okej, jag vet att det menas.
Men sen var det ju det underbara självförtroendet som bara sviker när jag behöver det mest.

Men jag har fått min önskade famn nu, nästan.
Och jag stannar där länge till om jag får.
För snart, så snart, kommer han till mig.
Herr Underbar, herr Vacker.


"I'm yours as long as you want me.."
"For ever and ever?"

Y

Naivitet..

Man ska inte hoppas så mycket, det är då dina drömmar går i kras.
Ändå har jag allt jag vill ha fast än det inte är mitt.
Och jag får löften om att det stannar.
Men jag är aldrig säker.
Den största trygghet jag någonsin haft, nio mil iväg.
Den enda människa jag kan och vill vara nära.
Och som uppskattar att jag är nära, blir trygg av min närhet precis som jag av hans.
Livet hade kunnat vara så enkelt, som att stå vid varandras sida hand i hand och aldrig gå ifrån.
Men självfallet slår livets nyck tillbaka.
Allt är inte så lätt.
Ömsesidiga känslor och tålamod är nödvändigt för sådana relationer.
Och jag vet inte vart gränserna går längre.
Så naiv jag varit, trott att jag varit så mycket bättre och så mycket starkare än alla andra.
Nu känns det som att jag håller på att gå under av längtan efter den där trygga famnen.
Och de där blå ögonen, ovanför det där leendet.
Ja, svag och naiv, det är jag.

Wooops..

Ingen sömn, ingen ro.
Mardrömmar hela tiden men just nu lycka där emellan.
Hur länge det nu kommer vara vet jag inte.
För jag må kunna relatera men ingenting är någonsin 100% säkert.
Och jag hatar att aldrig kunna veta riktigt säkert och jag hatar att inte kunna ta reda på svaret.
Så uppseendeväckande och kaxig som jag är så skulle man ju kunna tro att jag var säkrare på mig själv.
För en månad sedan hade jag kanske kunnat vara det.
Nä, nu ljög jag.
När det kommer till känslor har jag alltid varit lika bräcklig.
Il mio cantante, che è per voi cantare a mio sangue.
Och nej, jag kan inte uttala den där meningen, men jag vet vad det betyder.
Och nu är det som om jag fyllts med miljoner små kolsyrebubblor som kittlas.
Och det stör lite, men det är en mer än välkommen variation i vardagen.
"Som förälskade högstadie elever".
Ja.

Synd att jag aldrig kan vara säker på mig själv när det verkligen gäller.
Men, på söndag får jag väl se.
Jag håller tummarna för mig själv.

"Out of chaos, comes order"
Y

Ojsan..

Jag tror jag blev lite sådär dum-i-huvudet-lycklig.
Det var länge sedan jag var sånhär, betedde mig såhär.
Och allt kanske faktiskt kan gå, med ärlighet med inte med onödig information.
Dumt, som om jag skulle kunna ljuga om det.

Cross my heart and hope to die.



Du är så vacker när du lever,
Jag tror jag dör.

Oönskad insikt.

Ja, för jag insåg just att jag inte kände något alls förr.
Jag var tom men jag trodde mig vara full av lycka.
Jag har nu insett att det var länge sedan lyckan övergav mig.
Dock var jag nöjd, tillfreds med min situation.
Det kanske var nära nog.

Nu är jag tom, men samtidigt så full av känslor.
Visserligen skrämmer det mig halv till döden att känna allt, att känna allt så starkt.
Som om jag inte egentligen hört rösterna eller sett ansiktena omkring mig på ett halvår.
Allt är så vackert, och samtidigt så smutsat och fördärvat.
Kanske är det därför det är vackert, jag vet inte.

Men jag tappar bort mig själv i förvirringen.
Jag vet inte vilken känsla som är vilken utan fumlar blint runt på mina svaga, mänskliga instinkters hjälp.

Precis som i mardrömmen, där allt är mörkt.
Så mörkt att det verkligen är kolsvart.
Inga konturer, inga väggar för mina fotsteg att eka mot.
Ingen vind, inget alls.
När jag snubblar finns det inget att ta stöd på och jag kan inte ens se mina händer när jag försöker.
Fast än det, så letar jag.
Jag letar i ren panik efter någon.
Materiella tinga, väggar, ljus, ljud... spelar ingen roll.
Men jag söker hela tiden en annan människas närvaro.
Någon som jag kan dela mörkret med, någon som jag kan ge trygghet och få trygghet tillbaka av.

Är det inte oerhört ironiskt att jag det senaste halvåret sett mig som kär i mig själv, att jag haft den där personen i mig själv?
Jag antar att jag är lika dum och svag som alla de jag föraktat.
Till och med värre än dem, de har i alla fall funnit kärleken de sökt.

Jag borde aldrig ha börjat hoppas att drömmen skulle få en lösning, det gör mig bara paranoid över att förlora det lilla jag har.

Nattetidens bistra skönhet.

Ja, det är kallt och jag är trött.
Trött och sömnlös, av eget val.
För vem vill väl somna när de vet att mardrömmarna väntar?
Det är som att tro att en barnsoldat skulle vara lycklig över att få kriga när han vet att han kommer dö.

Det är lättare att sluta med ett beroende om du tar bort det beroendeframkallande så fort som möjligt.
Men vem vill det när det du är beroende av är de du älskar, dina vänner?

Å andra sidan kan nästan mardrömmarna vara bättre än medvetenhetens förvirrande känslor.
Och den frustrerande känslan som jag tror är förälskelse men inte riktigt kan placera och heller inte förstå vem de känslorna skulle vara för.
Och allt jag kan göra är att försöka läsa eller se på tv så länge som möjligt då jag inte har någon att prata med om nätterna, för att sedan somna och hoppas på att mardrömmen som hela tiden kommer ska hålla sig borta.
Mardrömmen som börjar om var gång jag somnar om efter att den väckt mig.
Till synes lika oundvikligt som min kommande död, allas kommande död.
Ingen är för evigt ung och vi kommer alla dö förr eller senare.

Jag är trött på världens förnekelse, våra läkare försöker bota alla ålderns och sjukdommens kval för att sedan skylla virusspridning på överpopulation.
Jag frågar mig då; Varför är vår planet överpopulerad?
Svaret är skrämmande enkelt, allt beror på att västvärldens högkonsumtiva livsstil växer i världen som en enorm tumör och slukar allt i sin väg, allt och alla som är emot.

De vill leka gud, och jag vill leka liemannen.
Man kan inte rädda alla, för då dör jorden.
Och jag vet att det är grymt att säga så, och tro mig när jag säger att även jag hade lidit stora förluster om man slutade bota alla.
Men det är den grymma verkligheten.

Men för att inte förvirra allt för mycket, citerar jag William Shakespeare:
“And yet, to say the truth
Reason and love keep little company together nowadays”

Musikterapi.

Nej, jag håller inte riktigt med dem som anser att du ska lyssna på musik som får dig att tänka på annat än det som tynger dig.
Så Iguana Party, Flogging Molly och blandade klassiker bland känslofyllda låtar får gå på högvarv.
Jag tänker till och med citera favoritstycken ut de låtarna, bara för att jag är så dryg.
Dock är det strax dags att bege sig till bussen, så alla kommer väl inte med.

Flogging Molly - Never met a girl like you before (diverse stycken av låten)
"I would wrap the world in clover
But you make me see my way
And I would die for you tomorrow
Would you come to me today?
Sing a song of sadness about the girl with the happy face
And dance upon the water with no ripple nor a trace"

"I'd climb the highest mountain
To the sunrise from your face
Light a million candles
To flicker to your name
Scream aloud with vengeance
With the wind beneath my breath
Do you understand the madness?
Do you recognize the grace?"

"I'd surely die and liro
Waiting for your every call
Will I ever see your sunshine?
When I'm done playing it all
A boy with no companion
Lost for baby blue
Words more then mean it
When they count for one like you"

Iguana Party - Vacker när du lever.
Dina andetag är tunga, dina ord lika så
Har de gnällt igen på jobbet, exakt om vadå?
Du säger att du känner dig scizofren
Dina ögon lyser mörka i gråljusets sken

Du är så vacker när du lever, jag tror jag dör
Du är så vacker när du lever, jag tror jag dör
Du är så vacker när du lever, jag tror jag dör
Du är så vacker när du lever.

Du svarar knappt på tilltal, det blir en tyst diskution
En millimeter under ytan ligger svart aggretion
Du fuktar dina läppar med ren cyanid
Jag tassar kring var dag, allt mer paranoid

Du är så vacker när du lever, jag tror jag dör
Du är så vacker när du lever, jag tror jag dör
Du är så vacker när du lever, jag tror jag dör
Du är så vacker när du lever

Nattkroppar så nära, alldeles tätt intill
Händer som trevande frågar vad vill vill"


Goo Goo Dolls - Iris (En vers och refrängen)
"And I'd give up forever to touch you
Cause I know that you feel me somehow
You're the closest to heaven that I'll ever be
And I don't want to go home right now"

"And I don't want the world to see me
Cause I don't think that they'd understand
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am"

Så...

Ja, så..
Så var det med självkontroll, balanserade känslor och att kunna leva i lycklig ovisshet över den egna lyckans o-existens.

Tre månader tog det mig att samla allt, precis allt förutom glädje och ilska.
Glädje och ilska är användbart, allt annat är det inte. Så jag tog bort allt annat.
Efter tre månader var jag i fullkommlig balans, så löjligt enkelt allt var när man var fri från alla förvirrande små facetter av känslor.
Ett halvår levde jag så, så fullkommligt trygg i mig själv att jag inte saknade något alls i mitt liv tyckte jag.

Jo, hej.
Nu hemsöks jag av en ny mardrömm som jag inte alls vill ha då jag förstår dess innebörd och jag inte är berädd att erkänna ens för mig själv att jag saknar. Nej, inte saknar. Behöver kärlek.
Nej, jag behöver inte sånt, jag behöver bara mina vänner, min katt och lite alkohol emellanåt.

....Eller?



Du är så vacker när du lever
Jag tror jag dör.