-----

Jag är trött nu, måste bort, måste vila.

Men det får jag inte, istället är det upp och jobba var dag som gäller medans jag är allt för väl medveten om att jag är fattig som en kyrkråtta och måste jobba för att kunna få leva.
Detta medans jag egentligen bara vill gömma mig för allt under täcket och låta ångesten ta över.
För på något vis är den ändå min vän, den håller mig alltid sällskap, pratar alltid med mig, lämnar mig aldrig ensam.
Jag vill bara att mina sista veckor på jobbet ska ta slut så att jag kan lägga mig och sluta existera ett tag. Och det blir inte svårt heller för det finns ingen hemma i Sölvesborg som kan få mig att vilja lämna sängen när jobbet är över. Det finns bara en som kan det och honom vet jag inte ens om jag får träffa igen förän efter jul.
Menmen. Dags att sluta tänka och bli jobb-zombien. Zombie är ju i alla fall väldigt passande med tanke på att det inte längre spelar roll hur mycket jag sover, jag är som en zombie ändå.