Beslutsamhet - bitterhet?

Nu känns allt bra igen, hah!
Bitterheten har tagit över, lite lustigt.
Jag har aldrig kännt någon bitterhet mot honom förr.
Men det är faktiskt så att om han vill spendera nyår på ett sätt som påminner om det helvete jag utsätter mig själv för var dag för hans skull så väldigt gärna för mig.
Vill han sitta uppe i Göteborg och slåss med sina känslor för att han är kär i någon som egentligen är kär i honom med men som ändå tillhör någon annan så tänker jag inte ens försöka hindra honom.
Jag genomgår det där helvetet varje dag. Jag utstår ångestattack efter ångestattack, var dag, för att jag älskar någon som är kär i mig med men egentligen tillhör någon annan.
Jag utstår att vara patetisk och ynklig och svag för hans skull.
Men jag tänker inte göra det längre.
Nu är det diet för att bli smal och snygg som gäller.
Och vad jag än gör på nyår, vart jag än hamnar så ska jag se så bra ut att jag fångar allas uppmärksamhet och det är jag som för en gångs skull ska ha riktigt djävla kul utan honom.
Det är en sak att jag gett honom mitt hjärta utan att få något tillbaka.
Det är en helt annan att låta honom ta hela mitt liv utan att ge något alls mer än kyssar tillbaka.
Och för en gångs skull gör bitterheten mig gott istället för motsatsen.
Jag är samlad, fokuserad och jag har ett permanent småleende.
Ah. Från och med idag är jag perfekt på insidan och jag tänker bli det på utsidan med.
Så om han väljer bort mig, så kanske han faktiskt förlorar något bra istället för det jag tidigare varit.
Jag ska bli så bra det bara går att bli.

Jag släpper taget om min drog ikväll.
Vill han ha mig så kommer han tillbaka, då ser jag det som att han är min ändå.
Gör han det inte var han aldrig min till att börja med och jag har inte förlorat något mer än mitt hjärta.