Butterflies är fjärillar, i magen lämnar de skärsår.

Jag hatar det här, att vara mig själv, ibland.
Tankar och känslor faller ner till min hjärnas sfär som smutsig snö från himlen i februari.
Och hur ska man göra när man gett bort sig själv med allt man har till någon som varken tar emot det eller vänder bort det och som själv varken ger sig till dig eller tar sig själv ifrån dig?
Hur gör man när allt man känner bara blir kvar i luften mellan honom och dig själv?
Hur ska jag kunna höra honom säga "min lilla My" när han inte menar något med det?
Och alla dessa frågor som äter upp mig som om magsyran läcker ut och fräter upp hela mig, magsyra som jag sväljer ner igen med klunkar av vitt vin. Vad gör jag med dem?
Visst är jag kanske överkänslig egentligen men jag skulle vilja se någon annan hantera detta annorlunda när de inte släppt någon nära på ett halvår.
Åh, vad jag saknar min känslofria trygghet just nu.
Men jag kan inte jömma mig där längre.
Jag har låtit detta gå för långt.
Jag vet inte hur jag ska kunna leva med den här eviga förvirringen och jag vet inte om jag skulle kunna leva utan den. Eller utan honom i alla fall.
Jag kanske är överdedikerad, vafan vet jag.
Där emot vet jag att jag aldrig kännt såhär starkt förr, och visst är det komiskt.
Jag vet ju så väl att jag antagligen inte är något alls mot säkerligen i alla fall någon av hans tidigare romanser.
Och jag skriver här så fort jag känner något speciellt som om någon någonsin läste detta, som om någon någonsin skulle få veta detta känslomässiga krig som pågår inuti mig.
En sida som vill backa ur för att rädda mig från all smärta som detta kan komma att kosta mig och en sida som är berädd att dö för kärleken jag känner.
Kärlek som mycket väl bara kan vara en fånig tonårsromans och över imorgon.
Den här paranoian börjar bli manisk.


Nej..
Mr. Freckles, min Prince Charming, kommer nog ändå aldrig att vara min Prince Charming.