Jag hade rätt. Mamma vet att jag skär mig och nu är jag inlagd på Kastanjevillan.
Har fortfarande ont i magen emellanåt efter tabletterna och spriten men det går.
Skar upp armen med i torsdags så att jag fick in på akuten efter att ha varit på Piva men innan jag fick komma till Villan. Det är inte djupt, tog sig bara igenom hudlagren men det blev långt så huden separerade sig nästan två centimeter. Fettvävnad ser ut som gul hjärnsubstans. Så nu är en del av min underarm täckt av smala tejpremsor med bandage över. Det har börjat bli ömt nu.

Det slutade med ett till suicid-försök.
Men allt kom upp igen.
Nu är jag bara sjukt bakis.

Nej. Det får helt enkelt bli ett glas whisky, ca fem smärtstillande och en cigarett.
Då kanske jag i alla fall kan sova lite.

...värdelöst.
De vackra rakbladen tar sig knappt igenom översta hudlagret hur mycket jag än tar i eller hur snabbt jag lägger snittet.
Det borde finnas fler arbetsrakblad någonstans men jag kan inte direkt börja rota runt efter dem kvart i fyra på morgonen.
Fan. Fanfanfanfanfanfanfan.

Jag tror mor vet att jag skär för hon har varit på mitt rum och mitt rakblad är borta.
Det som var så bra, arbetsrakblad håller länge.
Men jag hittade rakblad i en ask i badrummet.
Sånadär fina man ser på bilder och i film och smycken.
Dock är de så tunna och de är dubbelsidiga så om man inte vill skära sönder fingrarna med så måste man tejpa ena sidan. Många varv tejp för att göra dem stabilare, sen går det.
Det måste vara en morbid syn nu.
Jag sitter skräddare på sängen med Grioa spelandes ur högtalarna men inte en tår, jag är bedövad.
Det ligger rakblad och tejpbitar kring datorn och i mitt knä ligger ett svart tygstycke att torka blodet med och vänster skjortärm är upprullad till armbågen.
Jag känner pulsen öka och adrenalinet stiga nu.
Hela min varelse vet vad som väntar med förtjust skräck.

Nästa fredag ska jag träffa Bups läkare som ska skriva ut antideppressiva till mig men inatt spyr jag av ångest.

Jag gråter.
Jag gråter för att jag har ont, jag gråter för att jag är ledsen.
Jag har ont och är ledsen för att jag inte vill mer.
För att jag ljuger var gång jag säger hur mycket jag ser fram emot Sweden Rock.
För egentligen ser jag inte fram mot något alls.
Den enda jag verkligen, verkligen saknat på månader är Daniel Löv.
Inte Olle, inte Berra, inte Nea, inte Fredrik, inte Alexandra, inte Amadeus, inte Johan, inte Anna.
Inte någon mer än Daniel.
Min vackra dödsängel som vinkar till mig i mina drömmar och som jag lyckas komma närmare var natt nu.
Betyder det att Olles tid också snart är ute?
Jag vet ju att jag kommer dö när hans hjärta slutligen ger upp.
Så länge jag kan minnas har jag bara haft en riktigt framtidsdröm; att dö.
Gör det mig till en hemsk människa, till en sjuk människa? Jag vet inte.
Jag vill bara att skiten ska ta slut.
SNART.

Det här är min ångest.

Det här är min ångest
Han är min älskare,
han är mitt sällskap
och han är min bane.
Han är rakbladets kärleksfulla kyss,
han är alkoholens lättnad,
han är månens fagra sken,
han är mörkret som sluter sig kring mig
och han är isen i mitt blod.
Han är mitt liv,
han är allt jag älskar
och han håller mig vid liv i sitt mörker.

Han är allt men han har inget namn.

Du är en tröst för gråtna ögon
Du är min fallskärm när jag faller om natten
Du sover som ett barn
Och jag saknar att kunna sova så
Du äger mitt blod
Och du är slagsmålet jag aldrig kan vinna
Och jag känner mig bara så djävla tom ibland

De sa nej.
De vill sätta mig på anti-depresiva istället.
Ångesten bara.. Det går inte. Jag måste här ifrån.

Jag ska på möte på Bup imorgon, för att avgöra om jag ska läggas in eller inte.
Och jag är livrädd, för vad gör jag om de inte lägger in mig? Vart tar jag vägen då?
Jag har lagt allt mitt hopp till det här, vad ska jag ta mig till om de säger nej?
Jag är livrädd.

Jag är koppar och han är elfenben.