Naivitet..

Man ska inte hoppas så mycket, det är då dina drömmar går i kras.
Ändå har jag allt jag vill ha fast än det inte är mitt.
Och jag får löften om att det stannar.
Men jag är aldrig säker.
Den största trygghet jag någonsin haft, nio mil iväg.
Den enda människa jag kan och vill vara nära.
Och som uppskattar att jag är nära, blir trygg av min närhet precis som jag av hans.
Livet hade kunnat vara så enkelt, som att stå vid varandras sida hand i hand och aldrig gå ifrån.
Men självfallet slår livets nyck tillbaka.
Allt är inte så lätt.
Ömsesidiga känslor och tålamod är nödvändigt för sådana relationer.
Och jag vet inte vart gränserna går längre.
Så naiv jag varit, trott att jag varit så mycket bättre och så mycket starkare än alla andra.
Nu känns det som att jag håller på att gå under av längtan efter den där trygga famnen.
Och de där blå ögonen, ovanför det där leendet.
Ja, svag och naiv, det är jag.

Wooops..

Ingen sömn, ingen ro.
Mardrömmar hela tiden men just nu lycka där emellan.
Hur länge det nu kommer vara vet jag inte.
För jag må kunna relatera men ingenting är någonsin 100% säkert.
Och jag hatar att aldrig kunna veta riktigt säkert och jag hatar att inte kunna ta reda på svaret.
Så uppseendeväckande och kaxig som jag är så skulle man ju kunna tro att jag var säkrare på mig själv.
För en månad sedan hade jag kanske kunnat vara det.
Nä, nu ljög jag.
När det kommer till känslor har jag alltid varit lika bräcklig.
Il mio cantante, che è per voi cantare a mio sangue.
Och nej, jag kan inte uttala den där meningen, men jag vet vad det betyder.
Och nu är det som om jag fyllts med miljoner små kolsyrebubblor som kittlas.
Och det stör lite, men det är en mer än välkommen variation i vardagen.
"Som förälskade högstadie elever".
Ja.

Synd att jag aldrig kan vara säker på mig själv när det verkligen gäller.
Men, på söndag får jag väl se.
Jag håller tummarna för mig själv.

"Out of chaos, comes order"
Y

Ojsan..

Jag tror jag blev lite sådär dum-i-huvudet-lycklig.
Det var länge sedan jag var sånhär, betedde mig såhär.
Och allt kanske faktiskt kan gå, med ärlighet med inte med onödig information.
Dumt, som om jag skulle kunna ljuga om det.

Cross my heart and hope to die.



Du är så vacker när du lever,
Jag tror jag dör.

Oönskad insikt.

Ja, för jag insåg just att jag inte kände något alls förr.
Jag var tom men jag trodde mig vara full av lycka.
Jag har nu insett att det var länge sedan lyckan övergav mig.
Dock var jag nöjd, tillfreds med min situation.
Det kanske var nära nog.

Nu är jag tom, men samtidigt så full av känslor.
Visserligen skrämmer det mig halv till döden att känna allt, att känna allt så starkt.
Som om jag inte egentligen hört rösterna eller sett ansiktena omkring mig på ett halvår.
Allt är så vackert, och samtidigt så smutsat och fördärvat.
Kanske är det därför det är vackert, jag vet inte.

Men jag tappar bort mig själv i förvirringen.
Jag vet inte vilken känsla som är vilken utan fumlar blint runt på mina svaga, mänskliga instinkters hjälp.

Precis som i mardrömmen, där allt är mörkt.
Så mörkt att det verkligen är kolsvart.
Inga konturer, inga väggar för mina fotsteg att eka mot.
Ingen vind, inget alls.
När jag snubblar finns det inget att ta stöd på och jag kan inte ens se mina händer när jag försöker.
Fast än det, så letar jag.
Jag letar i ren panik efter någon.
Materiella tinga, väggar, ljus, ljud... spelar ingen roll.
Men jag söker hela tiden en annan människas närvaro.
Någon som jag kan dela mörkret med, någon som jag kan ge trygghet och få trygghet tillbaka av.

Är det inte oerhört ironiskt att jag det senaste halvåret sett mig som kär i mig själv, att jag haft den där personen i mig själv?
Jag antar att jag är lika dum och svag som alla de jag föraktat.
Till och med värre än dem, de har i alla fall funnit kärleken de sökt.

Jag borde aldrig ha börjat hoppas att drömmen skulle få en lösning, det gör mig bara paranoid över att förlora det lilla jag har.

Nattetidens bistra skönhet.

Ja, det är kallt och jag är trött.
Trött och sömnlös, av eget val.
För vem vill väl somna när de vet att mardrömmarna väntar?
Det är som att tro att en barnsoldat skulle vara lycklig över att få kriga när han vet att han kommer dö.

Det är lättare att sluta med ett beroende om du tar bort det beroendeframkallande så fort som möjligt.
Men vem vill det när det du är beroende av är de du älskar, dina vänner?

Å andra sidan kan nästan mardrömmarna vara bättre än medvetenhetens förvirrande känslor.
Och den frustrerande känslan som jag tror är förälskelse men inte riktigt kan placera och heller inte förstå vem de känslorna skulle vara för.
Och allt jag kan göra är att försöka läsa eller se på tv så länge som möjligt då jag inte har någon att prata med om nätterna, för att sedan somna och hoppas på att mardrömmen som hela tiden kommer ska hålla sig borta.
Mardrömmen som börjar om var gång jag somnar om efter att den väckt mig.
Till synes lika oundvikligt som min kommande död, allas kommande död.
Ingen är för evigt ung och vi kommer alla dö förr eller senare.

Jag är trött på världens förnekelse, våra läkare försöker bota alla ålderns och sjukdommens kval för att sedan skylla virusspridning på överpopulation.
Jag frågar mig då; Varför är vår planet överpopulerad?
Svaret är skrämmande enkelt, allt beror på att västvärldens högkonsumtiva livsstil växer i världen som en enorm tumör och slukar allt i sin väg, allt och alla som är emot.

De vill leka gud, och jag vill leka liemannen.
Man kan inte rädda alla, för då dör jorden.
Och jag vet att det är grymt att säga så, och tro mig när jag säger att även jag hade lidit stora förluster om man slutade bota alla.
Men det är den grymma verkligheten.

Men för att inte förvirra allt för mycket, citerar jag William Shakespeare:
“And yet, to say the truth
Reason and love keep little company together nowadays”

Musikterapi.

Nej, jag håller inte riktigt med dem som anser att du ska lyssna på musik som får dig att tänka på annat än det som tynger dig.
Så Iguana Party, Flogging Molly och blandade klassiker bland känslofyllda låtar får gå på högvarv.
Jag tänker till och med citera favoritstycken ut de låtarna, bara för att jag är så dryg.
Dock är det strax dags att bege sig till bussen, så alla kommer väl inte med.

Flogging Molly - Never met a girl like you before (diverse stycken av låten)
"I would wrap the world in clover
But you make me see my way
And I would die for you tomorrow
Would you come to me today?
Sing a song of sadness about the girl with the happy face
And dance upon the water with no ripple nor a trace"

"I'd climb the highest mountain
To the sunrise from your face
Light a million candles
To flicker to your name
Scream aloud with vengeance
With the wind beneath my breath
Do you understand the madness?
Do you recognize the grace?"

"I'd surely die and liro
Waiting for your every call
Will I ever see your sunshine?
When I'm done playing it all
A boy with no companion
Lost for baby blue
Words more then mean it
When they count for one like you"

Iguana Party - Vacker när du lever.
Dina andetag är tunga, dina ord lika så
Har de gnällt igen på jobbet, exakt om vadå?
Du säger att du känner dig scizofren
Dina ögon lyser mörka i gråljusets sken

Du är så vacker när du lever, jag tror jag dör
Du är så vacker när du lever, jag tror jag dör
Du är så vacker när du lever, jag tror jag dör
Du är så vacker när du lever.

Du svarar knappt på tilltal, det blir en tyst diskution
En millimeter under ytan ligger svart aggretion
Du fuktar dina läppar med ren cyanid
Jag tassar kring var dag, allt mer paranoid

Du är så vacker när du lever, jag tror jag dör
Du är så vacker när du lever, jag tror jag dör
Du är så vacker när du lever, jag tror jag dör
Du är så vacker när du lever

Nattkroppar så nära, alldeles tätt intill
Händer som trevande frågar vad vill vill"


Goo Goo Dolls - Iris (En vers och refrängen)
"And I'd give up forever to touch you
Cause I know that you feel me somehow
You're the closest to heaven that I'll ever be
And I don't want to go home right now"

"And I don't want the world to see me
Cause I don't think that they'd understand
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am"

Så...

Ja, så..
Så var det med självkontroll, balanserade känslor och att kunna leva i lycklig ovisshet över den egna lyckans o-existens.

Tre månader tog det mig att samla allt, precis allt förutom glädje och ilska.
Glädje och ilska är användbart, allt annat är det inte. Så jag tog bort allt annat.
Efter tre månader var jag i fullkommlig balans, så löjligt enkelt allt var när man var fri från alla förvirrande små facetter av känslor.
Ett halvår levde jag så, så fullkommligt trygg i mig själv att jag inte saknade något alls i mitt liv tyckte jag.

Jo, hej.
Nu hemsöks jag av en ny mardrömm som jag inte alls vill ha då jag förstår dess innebörd och jag inte är berädd att erkänna ens för mig själv att jag saknar. Nej, inte saknar. Behöver kärlek.
Nej, jag behöver inte sånt, jag behöver bara mina vänner, min katt och lite alkohol emellanåt.

....Eller?



Du är så vacker när du lever
Jag tror jag dör.