Ge mig en lägenhet i Malmö att dela med Ted.
Och ge mig en medryttarhäst precis utanför stan.

Jag saknar redan min älskade lilla idiot.
Och jag saknar hästar.

Lalalalalalalalalalalalalalalaaa......

Om en månad kanske jag lever drömmen.
Jag håller andan under väntan för att inte få en hjärtattack.

Jag orkar inte.
Allt är bara så djävla tungt.
Jag har ont inuti mig själv och jag sitter fast i fel skin.
Detta är inte den kropp jag ska vara i egentligen.
Detta är inte det liv jag egentligen ska leva.
Jag ska vara vacker i mina egna ögon.
Och jag ska vara en fri själ som gör vad den själv behagar.
Allt jag är nu ger mig ångest.
Och jag vet att jag borde vara så mycket mer än jag är.
Det känns inte rätt mot de som älskar mig.
Ibland funderar jag på att bryta alla banden och åka här ifrån.
Inte komma tillbaka fören jag verkligen är jag.
Då kommer jag kunna älska mig själv och verkligen, verkligen kunna låta någon annan älska mig.
Känns redan som att jag saboterar Teds och mitt förhållande genom att inte vara den jag ska vara.
Men det är svårt, för jag är heller inte helt säker på vem jag ska vara, är bara säker på att detta inte är den.
Jag undrar hur Ted skulle reagera om jag började försöka vara det jag innerst inne vill vara.
Inga kompromisser, inga undanflykter.
Slå på systemet när det gör mig arg, kyssa systemet ömt när det gör mig väl.
Bruka våld mot alla som gör mig arga när de gör mig det, kyssa allas läppar när de gör mig glad och varm inombords.
En fri själ utan obligationer att tänka på någon annans reaktion.
Men med frihet kommer ansvar, det blir en ond cirkel det med.
En revolution inuti mig innan jag kan bidra i revolutionen i världen.
Men en fri själ blir man kanske inte fören man är död?

Jag blir helt apatisk av att inte fylla någon funktion, av att inte ha någon uppgift.