Ångest & paranoia.

Jag vill bara att det ska sluta.
Jag vill inte ha två röster i huvudet, en av ångest och en av paranoia, som skriker åt mig.
Skriker åt mig att jag gör fel, inte räcker till, är äcklig och fet, inte duger, är trög, patietisk, att jag aldrig skulle duga åt någon och särskillt inte honom, att han häldre är med någon annan, att han aldrig kommer älska mig, att mina vänner går bakom min rygg och knarkar och snackar skit om mig, att alla egentligen hatar mig, att allt kommer gå fel, att jag kommer förlora allt, förlora alla som betyder något för mig och allt annat med och de tar aldrig slut, sakerna att göra mig rädd för tar aldrig slut.

Jag har ont hela tiden, ont i varje led, ont i mina lungor, mitt hjärtas slag gör ont, tankarna gör ont, mina fingrar värker, mina ögon tåras och jag ligger nästan alltid på gränsen till att få panik.

Jag vill inte ha det så, ur just detta aspekt vill jag vara normal.
För jag vet att min ångest förstör.

Bara en sådan sak som att han och jag brukade vara som idiotiskt nyförälskade högstadieelever.
Sedan kom min ångest och det har slagit en kil mellan oss. Vi är inte längre gulliga och rara mot varan hela tiden, får inte varan att rodna med hjälp av enbart sms. Jag tror inte ens vi föröker längre.
Jag känner hur jag tappar taget om honom, allt som var så bra med oss, allt mer och det gör mig så rädd.