Re-bound.

Ja, jag är en re-bound pryl.
Och det är knappast första gången.
Jag borde ha lärt mig att backa ur i tid.
Nu har jag istället låtit det gå så långt, that all I can do is wait for us to crash and burn.
För jag har varit väldigt naiv som trott mig ha en chans.
Jag har inte en chans på miljonen att få honom.
Det finns för många andra, för mycket andra känslor, med i spelet.
När det går så långt att jag börjar få ångestattacker och till och med gråter..
Då har det gått alldeles för långt.
Och all denna djävla smärta.
Det mentala tar över det fysiska.
Den konstanta kännslan av att bli strypt, men inte på ett behagligt sätt.
Och den lika konstanta känslan av att någon har ett iskallt grepp om mina lungor och på så vis hindrar mig från att andas normalt.
Och ångesten... Urgh.
Jag vill bara inte mer. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Kärlekspanik.

Mina nerver sitter verkligen på utsidan nu.
För jag får snart se honom igen.
Och jag får höra hans röst och röra vid honom och kyssa honom.
Jag kan inte sitta still, jag kan inte koncentrera mig på jobbet.
Min kropp är fylld med kolsyrebubblor som kittlas.
Så nervös för att vara med honom.
Löjligt är det med, för jag vet att han längtar nästan lika mycket som jag.
Att han känner nästan lika mycket som jag.
Ändå får jag nästan panik av längtan, förväntningar, kärlek.
Och vad för förväntningar har han?
Åååh, jag vill hoppa fram några timmar i tiden, bara snabbspola förbi.
För sedan är jag i hans armar, jag är där vi båda önskar att vi kunde frysa bara oss två i den stunden och låta resten av världen rusa förbi medan vi inte skulle behöva oroa oss ens för saker som att frysa, äta, eller ens andas.
Jag skulle bara dra in ett andetag och fylla mina lungor med hans doft och sedan låta allt stanna av.
Jag vill dö sådan, med lungorna fyllda av hans doft, i hans famn, med mina läppar mot hans.
För det finns ingen större lycka än så.
Och jag saknar honom och längtar efter honom så att hela min kropp verker.
Är det så här det är när man är riktigt, riktigt kär?
I så fall har jag aldrig varit kär förr.
Jag som trott mig älska tidigare partners över allt annat, och nu har jag insett att trots att jag inte ens älskar honom än så känner jag mer för honom än jag någonsin gjort för någon förr. De känslor jag haft då har inte ens varit i närheten av det här.
Jag vet nu vart jag hör hemma, vad det är jag sökt alla dessa år.
Jag hör hemma i hans famn och jag har letat efter honom hela mitt liv.
Jag har varit så vilsen men nu har jag hittat hem.

Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör..

Ja, det kallas tvivel, det där som stör.

Jag blir snart av med jobbet, min tillvaro krashar, och min kärlek är nio mil bort.
För kanske blir det så att allt jag byggt upp, det liv jag byggt upp, i Sölvesborg tas antagligen snart ifrån mig.
Och vad gör jag då?
Jag har inte en aning.
Och alla frågor och förslag gör det bara värre.
Visst hade jag plannerat ett karriärsbyte, men inte nu!
Inte förän om några år..
Och vad gör jag då, om jag måste lämna min grå etta, mitt i mina ögon luxuösa liv?
Vad händer i så fall med mig och mr. Freckles?
Vad händer med mig och mina vänner?
Jag kan inte flytta tillbaka till Olofström och jag kan inte flytta hem till far heller.
Då kan någon lika gärna dränka mig i bensin och tända på, det skulle vara mindre smärtsamt.
Två månader i Olofström och de kommer få lägga in mig på psyket.
Fast det är klart, jag skulle ju ha nära till kärleken då.
Om han nu hade klarat av att jag blev ett vrak, vill säga.


Det är länge sedan jag oroade mig för framtiden alls.
Men nu skrämmer den livet ur mig.

Butterflies är fjärillar, i magen lämnar de skärsår.

Jag hatar det här, att vara mig själv, ibland.
Tankar och känslor faller ner till min hjärnas sfär som smutsig snö från himlen i februari.
Och hur ska man göra när man gett bort sig själv med allt man har till någon som varken tar emot det eller vänder bort det och som själv varken ger sig till dig eller tar sig själv ifrån dig?
Hur gör man när allt man känner bara blir kvar i luften mellan honom och dig själv?
Hur ska jag kunna höra honom säga "min lilla My" när han inte menar något med det?
Och alla dessa frågor som äter upp mig som om magsyran läcker ut och fräter upp hela mig, magsyra som jag sväljer ner igen med klunkar av vitt vin. Vad gör jag med dem?
Visst är jag kanske överkänslig egentligen men jag skulle vilja se någon annan hantera detta annorlunda när de inte släppt någon nära på ett halvår.
Åh, vad jag saknar min känslofria trygghet just nu.
Men jag kan inte jömma mig där längre.
Jag har låtit detta gå för långt.
Jag vet inte hur jag ska kunna leva med den här eviga förvirringen och jag vet inte om jag skulle kunna leva utan den. Eller utan honom i alla fall.
Jag kanske är överdedikerad, vafan vet jag.
Där emot vet jag att jag aldrig kännt såhär starkt förr, och visst är det komiskt.
Jag vet ju så väl att jag antagligen inte är något alls mot säkerligen i alla fall någon av hans tidigare romanser.
Och jag skriver här så fort jag känner något speciellt som om någon någonsin läste detta, som om någon någonsin skulle få veta detta känslomässiga krig som pågår inuti mig.
En sida som vill backa ur för att rädda mig från all smärta som detta kan komma att kosta mig och en sida som är berädd att dö för kärleken jag känner.
Kärlek som mycket väl bara kan vara en fånig tonårsromans och över imorgon.
Den här paranoian börjar bli manisk.


Nej..
Mr. Freckles, min Prince Charming, kommer nog ändå aldrig att vara min Prince Charming.

Vilket djävla liv.

Så enkelt allt plötsligt blev, så enkelt livet blev.
Så fort han steg av tåget, så var allting rätt.
Som om jag saknat en bit av mig själv och plötsligt blev hel.
Och jag har aldrig varit så lycklig som natten till idag.
Fast än jag inte sovit, fast än William är dum i huvudet.
Inget av det spelar någon roll när han är nära.
Så vacker, underbar, förtrollande.
Det kanske bara var en dröm?
Omöjligt, jag drömmer bara mardrömmar.
Men det känns ändå allt för bra för att vara sant, som en saga.
Och även om det är sant, hur blir det då sen, när han åker hem?
Hur ska jag klara att vara utan hans hud, leende, röst, hans närvaro ens en dag?
Men jag antar att det får bli ett senare bekymmer.
För jag vet att han just nu ligger i min säng där hemma och väntar på mig.
Och lyckan och tryggheten kommer ändå ta över så fort jag ser honom igen och mitt hjärta kommer rusa.
Som var gång han kysser mig, vilket även får mig att rodna.
Ibland tror jag att livet kanske älskar mig lite grann ändå.
För det har nu gett mig en chans att få vara med den bästa.
Någon så bra att jag egentligen inte kommer i närheten av att förtjäna honom, men det är inte mitt problem.
Jag har hittat min Prince Charming nu och jag tänker göra allt för att få stanna hos honom.
Min lycka, min trygghet, min kärlek.


Mr. Freckles Y

Jaha..

Hur vet man att någon menar något?
Okej, jag vet att det menas.
Men sen var det ju det underbara självförtroendet som bara sviker när jag behöver det mest.

Men jag har fått min önskade famn nu, nästan.
Och jag stannar där länge till om jag får.
För snart, så snart, kommer han till mig.
Herr Underbar, herr Vacker.


"I'm yours as long as you want me.."
"For ever and ever?"

Y