Oönskad insikt.

Ja, för jag insåg just att jag inte kände något alls förr.
Jag var tom men jag trodde mig vara full av lycka.
Jag har nu insett att det var länge sedan lyckan övergav mig.
Dock var jag nöjd, tillfreds med min situation.
Det kanske var nära nog.

Nu är jag tom, men samtidigt så full av känslor.
Visserligen skrämmer det mig halv till döden att känna allt, att känna allt så starkt.
Som om jag inte egentligen hört rösterna eller sett ansiktena omkring mig på ett halvår.
Allt är så vackert, och samtidigt så smutsat och fördärvat.
Kanske är det därför det är vackert, jag vet inte.

Men jag tappar bort mig själv i förvirringen.
Jag vet inte vilken känsla som är vilken utan fumlar blint runt på mina svaga, mänskliga instinkters hjälp.

Precis som i mardrömmen, där allt är mörkt.
Så mörkt att det verkligen är kolsvart.
Inga konturer, inga väggar för mina fotsteg att eka mot.
Ingen vind, inget alls.
När jag snubblar finns det inget att ta stöd på och jag kan inte ens se mina händer när jag försöker.
Fast än det, så letar jag.
Jag letar i ren panik efter någon.
Materiella tinga, väggar, ljus, ljud... spelar ingen roll.
Men jag söker hela tiden en annan människas närvaro.
Någon som jag kan dela mörkret med, någon som jag kan ge trygghet och få trygghet tillbaka av.

Är det inte oerhört ironiskt att jag det senaste halvåret sett mig som kär i mig själv, att jag haft den där personen i mig själv?
Jag antar att jag är lika dum och svag som alla de jag föraktat.
Till och med värre än dem, de har i alla fall funnit kärleken de sökt.

Jag borde aldrig ha börjat hoppas att drömmen skulle få en lösning, det gör mig bara paranoid över att förlora det lilla jag har.