Nattetidens bistra skönhet.

Ja, det är kallt och jag är trött.
Trött och sömnlös, av eget val.
För vem vill väl somna när de vet att mardrömmarna väntar?
Det är som att tro att en barnsoldat skulle vara lycklig över att få kriga när han vet att han kommer dö.

Det är lättare att sluta med ett beroende om du tar bort det beroendeframkallande så fort som möjligt.
Men vem vill det när det du är beroende av är de du älskar, dina vänner?

Å andra sidan kan nästan mardrömmarna vara bättre än medvetenhetens förvirrande känslor.
Och den frustrerande känslan som jag tror är förälskelse men inte riktigt kan placera och heller inte förstå vem de känslorna skulle vara för.
Och allt jag kan göra är att försöka läsa eller se på tv så länge som möjligt då jag inte har någon att prata med om nätterna, för att sedan somna och hoppas på att mardrömmen som hela tiden kommer ska hålla sig borta.
Mardrömmen som börjar om var gång jag somnar om efter att den väckt mig.
Till synes lika oundvikligt som min kommande död, allas kommande död.
Ingen är för evigt ung och vi kommer alla dö förr eller senare.

Jag är trött på världens förnekelse, våra läkare försöker bota alla ålderns och sjukdommens kval för att sedan skylla virusspridning på överpopulation.
Jag frågar mig då; Varför är vår planet överpopulerad?
Svaret är skrämmande enkelt, allt beror på att västvärldens högkonsumtiva livsstil växer i världen som en enorm tumör och slukar allt i sin väg, allt och alla som är emot.

De vill leka gud, och jag vill leka liemannen.
Man kan inte rädda alla, för då dör jorden.
Och jag vet att det är grymt att säga så, och tro mig när jag säger att även jag hade lidit stora förluster om man slutade bota alla.
Men det är den grymma verkligheten.

Men för att inte förvirra allt för mycket, citerar jag William Shakespeare:
“And yet, to say the truth
Reason and love keep little company together nowadays”