Jag vill inte.

Jag börjar få ångest av att jag har ångest.
Och för att jag hela tiden säger till Olle. Nä, förlåt. Nataniel hur mycket jag saknar honom och behöver honom. Jag vet att det inte är rättvist att tynga någon så med sina egna problem även om det är så att jag saknar honom och behöver honom.
Jag vill bara slippa vara ensam när ångesten och paniken kommer om nätterna, jag vill inte ligga och gråta och skrika i kudden utan någon som hör.
Jag önskar att någon höll fast mina händer när jag börjar slå på mig själv och att någon höll om mig när jag så krampaktikg kramar om mina revben för att försöka hålla ihop alla bitar, alla hål i mig.
Alla ser, alla vet och ingen gör något och det gör mig så illa att ingen gör något.
Fast, kan någon göra något?
Jag vet faktiskt inte, men att någon faktiskt bara försökte hade varit guld värt.
Och jag får ångest av vad jag säger till Nataniel, av allt jag skriver här, av att jag blir arg på honom och alla andra för att ingen gör något och det föder mer ångest för jag vet att jag inte har någon rätt att kräva något av någon och att inget är deras fel.
Det känns som att jag har stora hål i bröstkorgen, det gör så oerhört ont.
Och mina hjärtslag vill jag inte ens ha, de gör också bara ont.

Fick sms innan, hoppades att det var Nataniel som vaknat..
Det var Erik som skrev och jag blev så besviken att jag började gråta.
Jag kan inte hålla på såhär.