Så...

Ja, så..
Så var det med självkontroll, balanserade känslor och att kunna leva i lycklig ovisshet över den egna lyckans o-existens.

Tre månader tog det mig att samla allt, precis allt förutom glädje och ilska.
Glädje och ilska är användbart, allt annat är det inte. Så jag tog bort allt annat.
Efter tre månader var jag i fullkommlig balans, så löjligt enkelt allt var när man var fri från alla förvirrande små facetter av känslor.
Ett halvår levde jag så, så fullkommligt trygg i mig själv att jag inte saknade något alls i mitt liv tyckte jag.

Jo, hej.
Nu hemsöks jag av en ny mardrömm som jag inte alls vill ha då jag förstår dess innebörd och jag inte är berädd att erkänna ens för mig själv att jag saknar. Nej, inte saknar. Behöver kärlek.
Nej, jag behöver inte sånt, jag behöver bara mina vänner, min katt och lite alkohol emellanåt.

....Eller?



Du är så vacker när du lever
Jag tror jag dör.