Mr. Freckles.

För övrigt så hatar jag "Mr. Freckles".
Eller Olle, eller Nataniel eller vafan någon nu kallar honom.
Hatar, hatar, hatar.
Och han förtjänar det inte ens!
Ger man sig in i leken får man leken tåla, visst?
Jag visste vad jag gav mig in på och nu är jag arg för att jag gett mitt hjärta till någon jag inte borde. Dum, dum, dum är vad jag är.
Och ändå hatar jag honom för att han inte kan/vill vara tillsammans med mig.
För att han inte kan/vill älska mig tillbaka.
Eller är det mig själv jag hatar?
För att jag låter honom ha kakan och äta den med?
För jag låter ju honom komma och gå som han vill, utan några krav alls.
Han har inget som hälst ansvar för att komma tillbaka eller något sådant alls.
Och fem spänn på att han gillar det!
Jag förstår honom dock, det hade säkert jag med gjort om jag var han.
Så, antingen kräver jag något konkret av honom och förlorar honom nu.
Eller så håller jag käften, som vanligt, och låter min ångest ta kol på mig.

Hatar, hatar, hatar.