Sömlös (Det går som på repeat)

När jag börjar det här inlägget är klockan halv fem på morgonen och jag är, som vanligt, sömnlös. Jag kan helt enkelt inte sova på nätterna så nu har jag bestämt mig för att dygna. När klockan är sju ska jag gå in på min mors rum, ta hunden och gå upp till Halasjön och kasta pinnar och sånt.
Lugn, vacker morgon helt enkelt.
Ted ligger i nedre halvan av sängen i fosterställning och sover. Han sa något om smått folk, tydligen var det därför han inte kunde sova på ett normalt sätt. Han är fruktansvärt vacker när han sover, så stilla och sårbar i djup sömn med något litet mummel då och då.
Och här sitter jag, vid huvudändan av sängen, med min dator och filosoferar om inget alls. Eller kanske om allt? Jag vet inte. Jag vet bara att jag måste rätta hela tiden för att jag trycker på fel tangenter eller missar tangenter helt.
Kom just på att jag kanske borde börja ta mina sömntabletter igen. Å andra sidan blir jag så sjukt trött dagen efter av dem att det inte känns värt det nu när jag ska börja skolan. Varför kunde jag inte fått vettiga sömntabletter som inte dåsade av mig totalt dagen efter?
Försöker hitta något på tv men det går inget vidare. Synd att jag inte har VHS:n kvar här inne, hade kunnat kolla på Aristocats annars. Och någon kul film på datorn har jag inte heller för jag har sett dem så många gånger. Fast okej, Asterix & Obelix -filmerna förblir svårslagbara klassikers.
327km/h är tydligen det snabbaste någon brud någonsin kört på en motorcykel. Tror jag i alla fall. Hänger inte direkt med i tv-programmet. Ska ta motorcykelkort i sommar, det blir fint. Så kan jag börja köra med egen cykel till träffarna med Ted bakom mig, haha.
Hittade just en häst som hade vart perfekt för mitt planerade kommande projekt. Funderar nämligen på att flytta tillbaks till Olofström efter studierna i Malmö och då skaffa mig en häst igen, helst ett arabiskt fullblod och nu hittade jag en tvååring som hade varit lagom att börja rida in i sommar/höst. Med hjälp av Parellis metod borde det inte bli så svårt. Jag vill verkligen ha en häst igen. Överväger faktiskt att försöka få Tessan som har sina hästar på bete hos oss om somrarna att låta mig ta över och köpa hennes arabiska fullblod i sommar/höst. Han är helt underbar även om hans namn, Kadaffi, kan tyda på annat. Han är så tillgiven och så FIN. Han kommer alltid och vill bli myst med när jag hälsar på. Helt underbar och mycket vacker och intelligent. Gråskimmel och mycket leksen. Jag har så mycket fler mål och så mycket mer idéer och och inspiration nu än förr när det kommer till hästar. Jag vill träna till att kunna sitta, ligga, stegra gå i spansk skritt, ground tie, löslongering, lösridning och massa annat sådant. Jag är så fruktansvärt sugen att det finns inte. Vad gäller Kaffi så är planen att eventuellt fråga Tessan om jag får låna honom för att träna från marken bara för att se om det funkar och om jag har chansen att klara av det för att jag vill köpa en unghäst senare och göra samma sak men känner att det är tryggare att först träna lite på en häst som redan är väl hanterad och därför har lägre stressnivå.
En timme kvar ungefär innan jag tar ut hunden. Har precis börjat bli trött, haha. Timing! Ted har dessutom flyttat upp i sängen till att ligga normalt och nog är det lockande att krypa ner hos honom och mysa. Men nä, nu ska jag fan i mig dygna. Dock ser jag inte ens en skymt av solen och jag tänker inte gå ut fören i gryningen. Men jag var uppe och gick lite och kvicknade snabbt till så det är nog ingen fara, gäller bara att få i sig energi hela dagen och att hålla igång lite lagom. Och vi ska ju faktiskt trots allt på vikingamarknad större delen av eftermiddagen! Just nu äter jag choklad och dricker saft för att hålla mig vaken. Har dock krupit ner lite halvt hos Ted nu, varmt och skönt. Fast han brer ut sig så mycket att jag nästan tror att jag har en valross bredvid mig och inte min supersmala Ted (dubbelkollade just så att det verkligen är Ted).
Men nej, nu ska jag ut med hunden.

Come home, save me from my self
You've been my savior from the start
And I'll be your lover 'til the end
Come home..

Jag vet inte.
Det är så mycket just nu.
Ted och jag.
Vi flyttar ihop om två veckor.
I Malmö, i ett rum vi hyrt in oss i.
Samma dag som vi flyttar in fyller jag arton.
Och så ska jag börja skolan nästa vecka.
Vi ska pendla i två veckor.
Jag är exalterad och rädd på samma gång.
Men så länge jag har Ted så ordnar det sig nog.
Honom har jag dock inte träffat på nästan en vecka nu.
Men han är här om två och en halv timme, äntligen.
Åååh, vad jag saknar honom, min älskade pojke.
Mitt Lejonhjärta, om du läser det här så ska du veta att jag älskar dig.
Älskar dig över allt annat, så att det gör ont.

Ge mig en lägenhet i Malmö att dela med Ted.
Och ge mig en medryttarhäst precis utanför stan.

Jag saknar redan min älskade lilla idiot.
Och jag saknar hästar.

Lalalalalalalalalalalalalalalaaa......

Om en månad kanske jag lever drömmen.
Jag håller andan under väntan för att inte få en hjärtattack.

Jag orkar inte.
Allt är bara så djävla tungt.
Jag har ont inuti mig själv och jag sitter fast i fel skin.
Detta är inte den kropp jag ska vara i egentligen.
Detta är inte det liv jag egentligen ska leva.
Jag ska vara vacker i mina egna ögon.
Och jag ska vara en fri själ som gör vad den själv behagar.
Allt jag är nu ger mig ångest.
Och jag vet att jag borde vara så mycket mer än jag är.
Det känns inte rätt mot de som älskar mig.
Ibland funderar jag på att bryta alla banden och åka här ifrån.
Inte komma tillbaka fören jag verkligen är jag.
Då kommer jag kunna älska mig själv och verkligen, verkligen kunna låta någon annan älska mig.
Känns redan som att jag saboterar Teds och mitt förhållande genom att inte vara den jag ska vara.
Men det är svårt, för jag är heller inte helt säker på vem jag ska vara, är bara säker på att detta inte är den.
Jag undrar hur Ted skulle reagera om jag började försöka vara det jag innerst inne vill vara.
Inga kompromisser, inga undanflykter.
Slå på systemet när det gör mig arg, kyssa systemet ömt när det gör mig väl.
Bruka våld mot alla som gör mig arga när de gör mig det, kyssa allas läppar när de gör mig glad och varm inombords.
En fri själ utan obligationer att tänka på någon annans reaktion.
Men med frihet kommer ansvar, det blir en ond cirkel det med.
En revolution inuti mig innan jag kan bidra i revolutionen i världen.
Men en fri själ blir man kanske inte fören man är död?

Jag blir helt apatisk av att inte fylla någon funktion, av att inte ha någon uppgift.

"LydiaLydiaLydiaLydiaLydiaLydiaLydiaLydiaLydiaLydiaLydia"
Det är allt som surrar i mitt huvud.
Jag önskar att den äckliga horan bara kunde dö.
Jag skulle så gladeligen döda henne.

Ångesten och tomheten börjar flyta upp mot ytan igen.

Kiss me and it'll heal but it won't forget.

150mg tram bara för att hålla känslorna borta.
Allt kan dra åt helvete.
Ted hör inte av sig som han lovat.
Kommer inte hem när han lovat.
Och så blir han arg när jag blir ledsen av det.
Ibland älskar jag verkligen piller.
Ibland hatar jag verkligen att leva i min hjärna.

Popar tramm som om det vore godis för att inte ta livet av mig.
Ted blir arg för att jag vill att han ska komma hem.
Blir arg för att jag behöver honom.
Jag vill bara skrika åt honom att dra åt helvete.
Risken är väl dock att han faktiskt gör det.

Nej, mer tram nu, innan jag får en attack igen.

Det är för varmt, det gör för ont, det tar för lång tid.
Morsan fick damp och kastade saker på mig och skrek att hon inte ville se mig mer.
Jag vill bara att Ted ska komma hem och ge mig trygghet.
Istället är han i Arvika och ger sin trygghet till den där djävla horan.

A distance there is

Vi ligger i varsin ände av sängen
Vi kysser inte varan
Det känns kallt trots sommarvärmen

Pins & needles.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt.
Så är det.

Blöder man så lever man.
Ted kommer bli så ledsen.

Ted pratade med sin föredetta idag.
Henne som han påstår sig avsky.
De var trevliga mot varan.
Ångest.

Hjärnkonflikt.

Ted gör mig lycklig.
Gör att nojorna blir mer distanta.
Gör att jag äter mer.
Gör att jag går upp i vikt igen.
Den inre konflikten är total.

Jag har världens vackraste pojkvän.
Jag lovar.
Jag är helt fascinerad.
Det finns inte ord för hur vacker han är.
Och inga handlingar i världen som kan beskriva hur underbar han är.
Jag älskar honom av hela mitt slitna hjärta.

Djävla cp-hjärna.
Känner mig helt distant.
Vet inte varför.
Och Ted blir ledsen av det.
Toppen.

Fan.

Ted åkte till Sweden Rock för att jobba.
Jag stannade hemma.
Ångesten kom och jag skar mig.
Ted kommer bli så djävla ledsen.
Och den tanken ger mig ännu mer ångest.
Får mig att vilja skära ännu mer.

Omvändning.

Tvära kast.
Vet inte vad jag ska säga.
Finns inte riktigt ord.
Jag hör hemma hos dig.
Vi lämnar hela skiten.
Tillsammans.
Jag lovar.
För jag älskar dig.

Min mor sa till mig att jag hade spinkiga lår. Det är lite luft mellan dem på mitten.
Men de är ändå alldeles för stora.
Mina revben har i alla fall börjat skymta fram lite ibland.
Börjar äntligen bli lite vacker.

Ångesten slår till igen. När jag är med Zammie mår jag bra. Sen försvinner han och ångesten slår till som en slägga i bröstet. Jag vill bara skära sönder hela min arm men samtidigt vill jag inte träffa Zammie efteråt så att han ser det för även om han inte säger något så vet jag att han tar illa vid sig. Just nu har jag så mycket ångest att jag inte ens vill åka till Siestan som planerat.
Fan.

Jag måste försöka komma underfund med om jag tycker om Zam eller uppmärksamheten han ger mig.
Och det ganska snart.
Fan att allt ska vara så knepigt.

Jag försöker verkligen, jag trampar vatten allt vad jag kan.
Men jag är trött, så trött
Och det börjar bli svårt att hålla huvudet över ytan igen.

Jag dog utan dina andetag men det vet du inget av
Min kärlek till dig blev öppna, blödande sår på underarmen
Jag kommer aldrig glömma hur du ler när snön faller

Ångesten är tillbaka och suger livet ur mig som.. som ett svart hål.

Ångest
Det är mental cancer
Rakblad är vänner som lämnar vackra kyssmärken
Och livet är något vi genomgår för att få dö

Fet.
Fet fet fet fet fet fet fet fet fet.

Trycker i mig ångestdämpande på löpande band, sätter rakblad i armen.
Allt är bara så djävla tomt.

Jag vill inte, orkar inte
Låt mig dö innan ångesten äter hela min själ

Jag hade rätt. Mamma vet att jag skär mig och nu är jag inlagd på Kastanjevillan.
Har fortfarande ont i magen emellanåt efter tabletterna och spriten men det går.
Skar upp armen med i torsdags så att jag fick in på akuten efter att ha varit på Piva men innan jag fick komma till Villan. Det är inte djupt, tog sig bara igenom hudlagren men det blev långt så huden separerade sig nästan två centimeter. Fettvävnad ser ut som gul hjärnsubstans. Så nu är en del av min underarm täckt av smala tejpremsor med bandage över. Det har börjat bli ömt nu.

Det slutade med ett till suicid-försök.
Men allt kom upp igen.
Nu är jag bara sjukt bakis.

Nej. Det får helt enkelt bli ett glas whisky, ca fem smärtstillande och en cigarett.
Då kanske jag i alla fall kan sova lite.

...värdelöst.
De vackra rakbladen tar sig knappt igenom översta hudlagret hur mycket jag än tar i eller hur snabbt jag lägger snittet.
Det borde finnas fler arbetsrakblad någonstans men jag kan inte direkt börja rota runt efter dem kvart i fyra på morgonen.
Fan. Fanfanfanfanfanfanfan.

Jag tror mor vet att jag skär för hon har varit på mitt rum och mitt rakblad är borta.
Det som var så bra, arbetsrakblad håller länge.
Men jag hittade rakblad i en ask i badrummet.
Sånadär fina man ser på bilder och i film och smycken.
Dock är de så tunna och de är dubbelsidiga så om man inte vill skära sönder fingrarna med så måste man tejpa ena sidan. Många varv tejp för att göra dem stabilare, sen går det.
Det måste vara en morbid syn nu.
Jag sitter skräddare på sängen med Grioa spelandes ur högtalarna men inte en tår, jag är bedövad.
Det ligger rakblad och tejpbitar kring datorn och i mitt knä ligger ett svart tygstycke att torka blodet med och vänster skjortärm är upprullad till armbågen.
Jag känner pulsen öka och adrenalinet stiga nu.
Hela min varelse vet vad som väntar med förtjust skräck.

Nästa fredag ska jag träffa Bups läkare som ska skriva ut antideppressiva till mig men inatt spyr jag av ångest.

Jag gråter.
Jag gråter för att jag har ont, jag gråter för att jag är ledsen.
Jag har ont och är ledsen för att jag inte vill mer.
För att jag ljuger var gång jag säger hur mycket jag ser fram emot Sweden Rock.
För egentligen ser jag inte fram mot något alls.
Den enda jag verkligen, verkligen saknat på månader är Daniel Löv.
Inte Olle, inte Berra, inte Nea, inte Fredrik, inte Alexandra, inte Amadeus, inte Johan, inte Anna.
Inte någon mer än Daniel.
Min vackra dödsängel som vinkar till mig i mina drömmar och som jag lyckas komma närmare var natt nu.
Betyder det att Olles tid också snart är ute?
Jag vet ju att jag kommer dö när hans hjärta slutligen ger upp.
Så länge jag kan minnas har jag bara haft en riktigt framtidsdröm; att dö.
Gör det mig till en hemsk människa, till en sjuk människa? Jag vet inte.
Jag vill bara att skiten ska ta slut.
SNART.

Det här är min ångest.

Det här är min ångest
Han är min älskare,
han är mitt sällskap
och han är min bane.
Han är rakbladets kärleksfulla kyss,
han är alkoholens lättnad,
han är månens fagra sken,
han är mörkret som sluter sig kring mig
och han är isen i mitt blod.
Han är mitt liv,
han är allt jag älskar
och han håller mig vid liv i sitt mörker.

Han är allt men han har inget namn.

Du är en tröst för gråtna ögon
Du är min fallskärm när jag faller om natten
Du sover som ett barn
Och jag saknar att kunna sova så
Du äger mitt blod
Och du är slagsmålet jag aldrig kan vinna
Och jag känner mig bara så djävla tom ibland

De sa nej.
De vill sätta mig på anti-depresiva istället.
Ångesten bara.. Det går inte. Jag måste här ifrån.

Jag ska på möte på Bup imorgon, för att avgöra om jag ska läggas in eller inte.
Och jag är livrädd, för vad gör jag om de inte lägger in mig? Vart tar jag vägen då?
Jag har lagt allt mitt hopp till det här, vad ska jag ta mig till om de säger nej?
Jag är livrädd.

Jag är koppar och han är elfenben.

Jag ska nog ringa BUP imorgon.
De kanske äntligen vill medicinera mig.
Jag börjar få problem med alkoholen.

Jag är så fruktansvärt trött på att vara ensam och kall.

Det växer klumpar inuti min bröstkorg.
Som stora, fula varbölder.

Det blir fler sår.
Vad är det för fel på mig?

Jag har förstått nu att
jag förstått väldigt lite
säg inte då
är slutet gott är allting gott
så gott som bra
med tidens alla sår
jag har stått och gått
bland alla er med ingenting
av värde att bära
när vägen är lång
vad är en militär
vägpostering
mot en väderballong
vad är idag mot längesen
jag älskar dig du
tar oceaner i en fingerborg
din mascara rinner i regn
din mascara dito
i sorg och jag saknar att
lita på folk
känner mig liten bland er
känner mig
mindre ensam jag är ledsen
men inte som förlåt
tyvärr och jag är
stolt som storebror
när du var liten grät du mycket
det är därför
din ögon är så vackra och
stora nu och min
kärlek är utspädd

Jag var ute och rökte.
Det har regnat i tre dagar men nu är det stjärnklart.
Månen är nästan full och byn är helt tyst.
Jag kunde höra ugglor hoa.

Jag saknar Olle.

Klockan är för mycket igen, jag är för full igen, fick för mycket ångest igen.
Jag vet inte varför det blir såhär. Men folk bara sviker och jag orkar inte hantera det, jag blir arg och ledsen och börjar klunka vin som på autopilot.
Imorgon kommer jag att lulla in till min terapeut, hon kommer fråga "hur mår du?" och jag kommer svara "...mest bakfull..." och sedan är det igång, jag bara vet det.
Hon kommer gräla på mig för att jag druckit ensam på vardagarna igen och jag kommer svara tonlöst "jag gör vad som krävs för att överleva.." och sedan kommer frågan "Har du skurit dig igen?" och jag kommer svara "ja. Jag försökte till och med göra en scarrification på mig själv."
Jag vet allt detta och ändå går jag dit. Frågan är till vilken nytta. För jag vet att jag inte kommer upptäcka min räddning genom att sitta hos henne och gnälla om mitt liv och mina vänner SOM FÖR TILLFÄLLET ÄR RÖVHÅL vilket resulterat i fler fyllor och fler sår och mermermermer DET TAR ALDRIG SLUT och jag orkar inte med dem och deras sätt och jag orkar inte med livet och allt det har att medföra för jag vill bara få sova i lugn och ro utan att någonsin vakna igen för jag anser det inte vara för djävla mycket begärt av världen att få EN djävla break någonsin men nej jag sitter fast och det blir mer och mer och jag orkar inte jag får damp, hoppar ner i ån eller vad fan som helst bara det tar slut någon djävla gång.

Jag är helt säker på att jag hade en anledning att försöka men jag minns inte vad det var.

Jag börjar bli väldigt avtrubbad.
Men ångesten ligger kvar djupt under.
Det ska i alla fall bli fruktansvärt skönt att träffa Olle igen, när det nu blir.

Time will let you go, all alone, I breake.

Beroendet är som en gammal älskare;
förlåter allt men glömmer inget.

St. Patricks day gick fint.
Vilma, Ame och Ante är mer eller mindre trasiga efter mig.
Lovely.

Sitter i Malmö.
Det blev sen middag ute på restaurang som var riktigt god.
Nu sitter jag i Zannas kök och väntar på inget mer än sömnen så att det blir imorgon.
För imorgon ska jag träffa Nea och jag ska shoppa.
Det ska bli kul.
Men just nu är jag mest trött och har ångest över inget alls.
Jag behöver Olle igen.

"Du ersätter ett beroende med ett annat hela tiden"
Min terapeut är smart hon.
Förutom att jag vetat det där sedan jag var femton.

Saker jag varit beroende av:
Självsvält
Nikotin (är fortfarande)
Alkohol
Sex
Cannabis
Sömntabletter av olika slag
Olle (är fortfarande)
Självmisshandel (är fortfarande)

Tror det där blev i ganska rätt tidslinje med, från början till slut.

Tankar kring studier.

Jag vet inte längre om jag vill söka till gymnasium eller folkhögskola.
Söker jag till gymnasium kommer jag vara äldst och jag drar inte jämt med folk som är yngre än mig.
Söker jag till folkhögskola kommer jag vara yngst och antagligen inte bli respekterad som person.
Det senare kan jag hantera, jag kan hävda mig och jag kan visa alla att jag visst är mogen nog.
Men där är en sak, något jag går miste om ifall jag går folkhögskola.. det är löjligt, jag av alla tonårstjejer borde inte alls bry mig om just det. Men jag vill ta studenten, jag vill åka höflak eller cabbe genom centrum och skrika och dricka skumpa. Jag vill ha studentfest med släkt och vänner och visa att jag kunde med, jag lyckades med. Och jag vill gå på studentbal iklädd en vacker klänning, så vacker att jag aldrig igen lär ha ett tillfälle att klä mig så fint.
Jag vill verkligen det där.
Men jag kan inte både få kakan och äta den, antar jag.
Jag får väl överväga med mor när hon är tillbaka på onsdag.
Eller kanske med Olle, han är klarsynt som få. Fast han lär väl mest skratta åt mig för att jag vill ha en vacker viktoriansk klänning för en kväll.

Jag ska nog låta bli alkoholen ett tag, snefyllorna är inte värt det.
Jag ska nog be far sluta ringa, han gör bara allt värre.
Jag ska nog försöka skriva av mig ikväll, det brukade ju hjälpa.
Problemet är bara det att jag är tom, jag har inget att säga längre.

På onsdag är mor i Stockholm.
Då ska jag bre ut mig i soffan, kränga räkor och klunka vin.

Jag är totalt utmattad, både fysiskt och mentalt, efter den här helgen.
Tyvärr vet jag att det blir värre i veckan.
Jag vill bara gömma mig under ett täcke, hoprullad till en boll, gråtandes och glömma att jag någonsin existerat eller sett.

Ångest, gråt, ensamhet, svält, alkohol, cigaretter, musik, press, obeslutsamhet...

"And I can't tell if you're laughing
Between each smile there's a tear in your eye
There's a train leaving town in an hour
It's not waiting for you and neither am I"

Djävla äckelångest.
Jag mår illa av den, den stryper mig.
Fan, fan, fan.

En del människor har den där magiska inverkan att göra så att man kan andas utan knivarna i bröstet igen.
För mig är den personen Philip.
Han loggade in på msn och skrev direkt "Hej, min älskade" men med en stavning som avslöjade att han är väldigt full. Jag svarade "Hej, mitt lilla fyllo".
Det är bra med någon som kan få en att känna sig speciell, om så bara som vän eller syskon.
Det är det Philip är för mig.
Jag hoppas han kommer ut snart, då rymmer jag till honom.

Jag är så sönder inuti att jag knappt ens känner det längre.
Jag vill bara uttrycka det visuellt också.
Det kanske är därför jag skär.
Men om det var så skulle jag göra det synligt?
Jag behöver prata med någon men jag vet inte vem.
Imorgon är det fest, Olle kommer.
Jag borde vara pepp.
Men jag vill bara gömma mig och gråta.

Pang-boom-crash.
Mitt liv är självmord, på repeat.
Och jag ska här ifrån med det ljuva ljudet av Andrés röst i mina öron medans jag gråter över alla jag aldrig kommer att se igen men som jag ändå älskar.
Men de säger ju att om man verkligen älskar någon måste man släppa taget om dem.


"Raklång. Glidandes ut ur bild, jag älskar dig som ett
misstag, mitt misstag var daggmask och dans.
Mitt misstag var kärlek för din hand passar min."

Pissångest.
Och jag vet inte varför den är tillbaka.
Den bara är det.
Det kan suga något djävligt hårt.

Olle fyller tjugo idag. Jag har redan gratulerat honom en massa.
Och jag tror inte han läser min blogg direkt heller.
Men grattis i alla fall, hjärtat mitt, nu är du en gammal gubbe på hela tjugo år <3

Jag har haft en så djävla awsome kväll.
Fast jag saknar sönder mig efter Olle.
Men annars så är allt toppen.
Eller inte toppen, inte allt, men jag mår förbannat bra ändå.

Feel Good Inc.

Windmill, Windmill for the land.
Love forever hand in hand
Take it all in on your stride
It is sinking, falling down
Love forever, love is free
Let's turn forever, you and me
Windmill, windmill for the land
Is everybody in?

"Hej. Jag saknar dig redan. Eller, inte redan. Jag saknar att bo i Sölvesborg och ha både en katt och en liten, liten tiger i sängen som trängs och dummar sig och håller mig vaken till fem på morgonen. Jag saknar att "behöva" göra mat och diska och städa. Jag saknar att möta dig på stationen med kyssar och att knappt kunna ta mig ur sängen på morgonen för att du håller om mig så hårt att mina revben nästan knäcks. Jag saknar att brottas och att bli pussad i hela ansiktet. Jag saknar att fläta ihop mina fingrar med dina så att jag bara kan le och rodna och titta åt ett annat håll för att du inte ska se det. Jag saknar att somna med huvudet i ditt knä. Jag saknar uttrycket i ditt ansikte när jag leker med ditt hår i timmar och jag saknar dina händer på min mage, under min tröja. Jag saknar att gå ut och röka precis innan solen gå ner och tycka att det är morgon och jag saknar hur tjurig du blir när jag under dessa "mornar" tvingat dig att stå ut med min kamera-terror för att du är så fruktansvärt vacker. Jag saknar att vara hemma hos Johan eller Tobbe, sitta i en fåtölj och ha dig i knät som värmedyna när jag fryser. Jag saknar att somna med huvudet på din axel och dina armar om mig."

Att hela tiden vara ensam, eller i alla fall känna sig sådan hela tiden, tar ut sin rätt.
Jag vill ringa folk och bara prata.
Säga hur saker verkligen ligger till.
Gråta, skratta, komma fram till smarta saker, göra upp planer, bråka lite på varan, bli sams...
Jag vill så mycket, säga så mycket, visa så mycket, göra så mycket, känna så mycket.
But it all gets lost in translation, somehow.
Jaja, jag har ju i alla fall ambitioner igen så jag borde väll inte klaga.
Och så har jag ju Zaras blogg som jag läst fyra gånger redan men ändå läser vidare i för att den på något vis ger mig en massa hopp.
Lyckades snappa upp ett nytt favorit-ordspråk där med;

"Amor vincit omnia et nos cedamus amori"
(Kärleken övervinner allt, så låt oss besegras av kärleken)

Sjuk.

Feber och skit.
Så det blir tv:n hela dagen och kvällen.
På tv:n visar de halvkassa nittiotalsserier med halvkassa låtar.
En del av låtarna vill man faktiskt gråta med.
Särskilt när man blir lämnad åt sig själv en hel helg trots att man är sjuk.
Blah. Deppen verkar vara på väg tillbaka.

Dumma Olofström.
Det sänker mig sakta men säkert igen, särskilt nu när jag är sjuk vilket jag lyckats bli under kvällen.
Allt i kombination får ångesten att lägga sig som en väldigt, väldigt tunn filt som doppats i kallt vatten över hela min hud, min kropp.
Sakta, sakta, sakta blir den tyngre.
Sakta, sakta, sakta sjunker jag igen.

Eftertanke.

Det var härligt att träffa Olle.
Eller, ja, mest Olle men också Jesper, Sara, Linus och annat löst folk.
Av det lösa folket får jag väll erkänna att jag har saknat Jesper, han är en fruktansvärt rar men smått irriterande pojk (irriterande för att han så energisk och hypad hela tiden).
Linus är också en trevlig typ som trots att vi bara setts en eller två gånger förr till och med kramar mig hejdå.
Natten med Olle vart sjukt mysig, att inte vara själv och att veta att han är där, en hand försiktigt på min midja och nära intill tittandes på film över mitt huvud.
Till och med Zaras kyssar hamnar i lä i jämförelse med den känslan han kan ge mig.
Jag har saknat att kunna lyssna på hans hjärtslag och andning, det gör mig lugn. Hela han gör mig lugn och trygg.
Och jag har saknat att rodna, jag har saknat att brottas, saknat att bli pussad på, att bli slickad i ansiktet, alla hans miner och fasoner, att kyssa hans skulderblad när han ligger med ryggen mot mig och hans nyckelben när han ligger på rygg eller med ansiktet mot mig. Jag har saknat förmåga att faktiskt känna hur bra han är för mig. Men nu när den är tillbaka så släpper jag inte, det är för bra för att förstöra mer. Det är trots allt han som är mitt heroin och min lycka.

"Det får mig att vilja leva
strö lite socker på mig, jag vill ha mera"

Det enda som gett mig ångest idag är att Olle och jag bara kramats en gång.
Inga pussar, två meter ifrån varan vid varsin dator.
Dumma ångest.
Men jag är glad ändå även om min topp börjar bli en dal igen.

Fjärilar.

Var hos min terapeut för en timme sedan och nu sitter jag på en skakig buss på väg till Olle.
Jag har tio tusen fjärilar i magen som fladdrar runt och försöker ta sig ut.

No hesitation, no delay - you come on just like special K.

Zara.

Kvinnor är onda, that's it.
De tar sig in i din hjärna på ett annat vis än män.
Särskilt om de är flator som du vart halft förälskad i i fyra år.
Dumma Zara, hon..
Nej, man kan inte hata henne. Man måste 'älska' henne.
Dumma kvinna.

Lättnad.

Det känns skönt att kunna säga att även om det nog blir en oxe ikväll så blir det varken tårar eller sår som tillägg.
Måste bara få Zara ur huvudet tills jag ska träffa (och se på film med + sova över hos) Olle.
Just det, jag kan andas, vi pratar, haha!

"Vi går upp till köket, där är vi ifred.
Gud har ingen fördömelse för oss han inte ser"

Nerver.

Jag ska träffa Olle imorgon.
Undrar hur många oxar som behövs för att klara av det.

Jag är asbakis.
Och jättenervös alla redan.
Fast, fan vad jag saknar honom.
Så att jag går i tusen bitar.
Frågan är bara hur allt blir imorgon.
Jag är trött på stela träffar i Karlskrona.

Jag vill tillbaks till November i Sölvesborg.

Ångest.

Ja, den äter upp mig.
Fast än jag ska göra en massa saker som borde göra mig glad.
Det är något som saknas och det är Olle.
Men jag antar att jag lika järna kan lägga det projektet på is, det verkar i alla fall han ha gjort.

Selfdestrukt.

Jag avskyr er alla.
Ingen gör något.
Vafan tar ingen mig här ifrån för?
Varför håller ingen om mig när jag gråter mig till sömns hög på Oxascand, varför hindrar ingen mig från att ge mig själv blåmärken och sår, från att svälta mig, från att hata mig själv, från att ens ta oxarna?
Vart är alla som alltid skulle finnas för mig, dygnet runt?

Bitter.

"Thanks for allmost checking up on my existense, I miss you too.
I'm medicated, how are you?"

Utmattning.

Allt jag gör är att ligga framför tvn eller sitta framför datorn.
Jag klarade inte ens fem minuter träning idag, föll ihop.
Hela jag är slutkörd.
Mer oxisas.

Piller.

Oxascand + Pierre = helt godkänd kväll.

Jag saknar Olle.

Gnäll.

Det är svårt att andas, som om någon stryper mig försiktigt samtidigt som de trycker en tyngd över min bröstkorg.
Det är som när attackerna kryper sig på, men jag vet att attackerna inte kommer att komma.
Istället har jag en konstant, extrem obehagskänsla i bröstet.
Som ett tomrum där bara luft cirkulerar.
Luft fylld av ångest, sorg, saknad, smärta, hat, föralt, självömkan...

Jag ska sluta svälta mig, för min skull och alla andras.

Apati.

Den här platsen är för tyst och för tom, som när man är ute i kraftigt snöfall och alla ljud dämpas och ger dig en sådan obehaglig magkänsla att du inte riktigt vet vad du ska göra.
Det finns inget att göra, ingen att prata med.
Bara mina tysta tankar som snurrar i mitt huvud men som jag egentligen inte vill höra och försöker ta distans ifrån.
Jag minns knappt ens hur man för en vanlig konversation, den enda jag faktiskt pratar med är Pierre och det blir i regel bara trams. Fast det är väldigt skönt att få skratta lite, det börjar bli ovanligt.
Jag kan fortfarande konversera normalt med Philip, när han väl har permis och kan logga in på msn, annars pratar jag inte med honom heller.
Mitt liv har tagit en allt för snabb spinn nedåt och jag tycks inte hitta fotfästet jag behöver för att kunna klättra uppåt igen.
Fast attackerna har slutat komma så ofta. Istället har de övergått till någon form av total tomhet och orklöshet som bara gör mig ännu mer deprimerad och allt detta resulterar i att jag glider allt längre ifrån alla som får mig att känna något.
Kort och gott kan man väll säga att de ändlösa, tårfyllda nätterna på soffan börjar ta ut sin rätt och att jag bara önskar att det fanns ett sätt för mig att ta mig här ifrån.

Outtalad smärta.

Jag minns ändlösa kvällar på soffan
med filmer och serier på datorskärmen
och en trygg famn som höll mig nära.
Jag minns otaliga nätter i sängen
med skratt åt min rodnad
och humor över mitt sätt
att klamra mig fast och inte släppa
när det var dags att röka.
Jag minns mornar när jag skulle jobba
och armarna som höll kvar mig i sängen
så hårt att det nästan gjorde ont.
Jag minns tusentals pussar
och hundratals kyssar
jag minns tryggheten och värmen
lyckan och kärleken.

Jag vet vart jag hör hemma
det är i den där famnen
med kyssarna och pussarna
mina röda kinder, humorn
värmen och tryggheten
kärleken och lyckan

Jag vill hem..

Sömn.

Jag vill sova men jag kan verkligen inte.
Så fort jag är nära att somna så stör någon eller så inser att jag snart ska iväg och göra något eller något annat skit.
Jag är så trött att jag nästan spyr.
Inget här hjälper.
24 timmar på en vecka- max.
Inte sovit mer sen sist Olle sov hos mig.
Lär inte sova mer heller, jag kan inte slappna av ordentligt och komma till ro.
Idiotiska hjärna, dö.

Jag vill tillbaka till igår, i Karlskrona och känna mig hel och oövervinnerlig och lycklig för att jag fick vara med Olle.
Men det går inte. Skit.

Förfall.

Jag har börjat göra något jag aldrig trott mig själv vara kapabel till.
Och det värsta är att det hjälper mot hatet och ilskan jag har mot världen men framför allt mig själv.
Jag vet att det inte är bra men fan, det är så skönt att kunna göra något ändå!
Och jag har alltid tyckt om svidande känslor i kroppen.

Mardrömmar.

Min nya mardröm hemsöker mig så fort jag somnar nu.
Jag vaknar av den, somnar om och återupplever den, hela tiden.
Och det är inte som de andra drömmarna som fylls av tomhet, tomheten angår bara mig.
Nu drömmer jag att jag hittar Olle i en säng på intensiven, döende.
Att hans hjärta håller på att ge upp helt.

Jag får panik av de här drömmarna.
Gråter, skriker, vill ringa honom och höra att han är okej.
Men sedan inser jag att han inte hör mobilen när han sover.
Och att han antagligen inte skulle svara ens om han var vaken.
Men något är fel, han är stel och kall och distant hela tiden.
Jag är rädd.

Hopplöshet.

Jag känner mig så ofattbart liten och ynklig.
Jag är nykter nu och det är inte en skön omväxling.
Jag vill här ifrån, nio mil bort, till den som borde bry sig.
Borde bry sig men är alldeles tyst.
Jag vill ringa mor och skrika och gråta att jag inte vill flytta, att jag inte ens klarar av att packa.
Inte klarar av att ta farväl av allt som hållt mig vid liv i fem månader.
Jag det finns bara en sak jag vill mer än upphöra existera men det lär jag inte få. För Olle är upptagen, pluggar. Allt jag vill är att få lägga mig med ansiktet gömt mot hans nyckelben, känna doften av hans hud, kyssa hans halsgrop, känna hans armar om mig så att jag känner mig trygg igen och bara få gråta, skrika och slå ur mig allt som gör så ont i mig, allt det som äter mig inifrån och ut och tillbaka igen.

Men jag har ingen trygghet längre, ingen trygg famn att gråta och skrika och slå i.
Så jag sitter hemma; tårar som bara rinner, inte ett ljud som lyckas ta sig ur min skrupe medans jag slår mina ben blåa och klöser min hud röd och blodig.
Den här kroppen och den här hjärnan är ett fängelse och jag vill ut. Det är inte ens mig jag ser i spegeln. Jag hatar min spegelbild, inte för att den är ful om än tjock, men för att den inte är jag.
Men jag är så oerhört trött på att slåss med allt det här, det tar aldrig slut hur mycket jag än försöker.
Jag vill bara att det tar slut så att jag kan börja leva - på riktigt.

Förtroende.

Olle ljög.
Eller nej, okej, inte ljög.
Han har bara undanhållt för mig att han fick hjärtstillestånd och låg på intensiven i ett dygn strax innan jul.
Så min magkänsla innan jul var rätt, något var fel.
Men att hålla det hemligt för mig.. det inte som en kniv i ryggen utan mer som ett svärd.
När jag tänker på det får jag svårt att andas, det känns som att hela min bröstkorg snörps ihop till ett litetlitet garnnystan.
Men nu vet jag i alla fall varför han varit så konstig och distant och kylig.
Det hade nog jag med blivit efter att ha hållt något sådant undan för honom.
Men jag kan inte förstå hur han kan göra så mot mig, hålla det undan från mig.
Jag måste prata med honom men han fortsätter vara distant och kylig så det blir bara knepigare och knepigare eftersom min automatiska reaktion är att vara likadan tillbaka för att dölja min ångest över hans beteende mot mig.
Åh, just det, jag har fått tid till psykologen med. 28/1 15:30 ska jag vara där.
Den här gången ska det fan göras en utredning, jag ska få reda på vad det här kaoset i mig beror på.

Wish me luck, I'll be needing it.

Avslagen.

Avslagen, utmattad, urtvättad..
Men det spelar ingen roll.
Jag ska göra allt som krävs.
Bli inlagd, ta tabletter, eller bara sitta i mors lägenehet.
Det spelar ingen roll vad som krävs för att bli frisk längre.
Jag ska släppa alla mina hämmningar.
Jag har något att kämpa för nu.