Saknad.

Jag började nästan bråka med Olle..
Och började gråta, få panik..
Fick en ångestattack som varade ungefär en timme.
Bara grät, skakade, mådde så djävla illa, hade ont i hela kroppen, kunde knappt andas.
Men på ett sätt var det så skönt för jag sa till Olle allt det jag alltid vill säga någon när jag har mina anfall.
Och han försökte i alla fall förstå, försökte lugna mig, försökte trösta mig.
Det känns bara inte rätt för jag är så orättvis mot honom så ofta. Eller inte jag men min ångest och paranoia. De som alltid skriker.

Så om jag inte börjar bli bättre efter nyår ska jag försöka få mig själv inlaggd.
För allas skull.


Nu sitter jag och läser gamla sms och gråter för att jag minns allt så tydligt, minns hur underbart allt var och hur mycket jag saknar det, saknar honom.