Kärlekspanik.

Mina nerver sitter verkligen på utsidan nu.
För jag får snart se honom igen.
Och jag får höra hans röst och röra vid honom och kyssa honom.
Jag kan inte sitta still, jag kan inte koncentrera mig på jobbet.
Min kropp är fylld med kolsyrebubblor som kittlas.
Så nervös för att vara med honom.
Löjligt är det med, för jag vet att han längtar nästan lika mycket som jag.
Att han känner nästan lika mycket som jag.
Ändå får jag nästan panik av längtan, förväntningar, kärlek.
Och vad för förväntningar har han?
Åååh, jag vill hoppa fram några timmar i tiden, bara snabbspola förbi.
För sedan är jag i hans armar, jag är där vi båda önskar att vi kunde frysa bara oss två i den stunden och låta resten av världen rusa förbi medan vi inte skulle behöva oroa oss ens för saker som att frysa, äta, eller ens andas.
Jag skulle bara dra in ett andetag och fylla mina lungor med hans doft och sedan låta allt stanna av.
Jag vill dö sådan, med lungorna fyllda av hans doft, i hans famn, med mina läppar mot hans.
För det finns ingen större lycka än så.
Och jag saknar honom och längtar efter honom så att hela min kropp verker.
Är det så här det är när man är riktigt, riktigt kär?
I så fall har jag aldrig varit kär förr.
Jag som trott mig älska tidigare partners över allt annat, och nu har jag insett att trots att jag inte ens älskar honom än så känner jag mer för honom än jag någonsin gjort för någon förr. De känslor jag haft då har inte ens varit i närheten av det här.
Jag vet nu vart jag hör hemma, vad det är jag sökt alla dessa år.
Jag hör hemma i hans famn och jag har letat efter honom hela mitt liv.
Jag har varit så vilsen men nu har jag hittat hem.