Jag är totalt utmattad, både fysiskt och mentalt, efter den här helgen.
Tyvärr vet jag att det blir värre i veckan.
Jag vill bara gömma mig under ett täcke, hoprullad till en boll, gråtandes och glömma att jag någonsin existerat eller sett.

Ångest, gråt, ensamhet, svält, alkohol, cigaretter, musik, press, obeslutsamhet...

"And I can't tell if you're laughing
Between each smile there's a tear in your eye
There's a train leaving town in an hour
It's not waiting for you and neither am I"

Djävla äckelångest.
Jag mår illa av den, den stryper mig.
Fan, fan, fan.

En del människor har den där magiska inverkan att göra så att man kan andas utan knivarna i bröstet igen.
För mig är den personen Philip.
Han loggade in på msn och skrev direkt "Hej, min älskade" men med en stavning som avslöjade att han är väldigt full. Jag svarade "Hej, mitt lilla fyllo".
Det är bra med någon som kan få en att känna sig speciell, om så bara som vän eller syskon.
Det är det Philip är för mig.
Jag hoppas han kommer ut snart, då rymmer jag till honom.

Jag är så sönder inuti att jag knappt ens känner det längre.
Jag vill bara uttrycka det visuellt också.
Det kanske är därför jag skär.
Men om det var så skulle jag göra det synligt?
Jag behöver prata med någon men jag vet inte vem.
Imorgon är det fest, Olle kommer.
Jag borde vara pepp.
Men jag vill bara gömma mig och gråta.

Pang-boom-crash.
Mitt liv är självmord, på repeat.
Och jag ska här ifrån med det ljuva ljudet av Andrés röst i mina öron medans jag gråter över alla jag aldrig kommer att se igen men som jag ändå älskar.
Men de säger ju att om man verkligen älskar någon måste man släppa taget om dem.


"Raklång. Glidandes ut ur bild, jag älskar dig som ett
misstag, mitt misstag var daggmask och dans.
Mitt misstag var kärlek för din hand passar min."

Pissångest.
Och jag vet inte varför den är tillbaka.
Den bara är det.
Det kan suga något djävligt hårt.

Olle fyller tjugo idag. Jag har redan gratulerat honom en massa.
Och jag tror inte han läser min blogg direkt heller.
Men grattis i alla fall, hjärtat mitt, nu är du en gammal gubbe på hela tjugo år <3

Jag har haft en så djävla awsome kväll.
Fast jag saknar sönder mig efter Olle.
Men annars så är allt toppen.
Eller inte toppen, inte allt, men jag mår förbannat bra ändå.

Feel Good Inc.

Windmill, Windmill for the land.
Love forever hand in hand
Take it all in on your stride
It is sinking, falling down
Love forever, love is free
Let's turn forever, you and me
Windmill, windmill for the land
Is everybody in?

"Hej. Jag saknar dig redan. Eller, inte redan. Jag saknar att bo i Sölvesborg och ha både en katt och en liten, liten tiger i sängen som trängs och dummar sig och håller mig vaken till fem på morgonen. Jag saknar att "behöva" göra mat och diska och städa. Jag saknar att möta dig på stationen med kyssar och att knappt kunna ta mig ur sängen på morgonen för att du håller om mig så hårt att mina revben nästan knäcks. Jag saknar att brottas och att bli pussad i hela ansiktet. Jag saknar att fläta ihop mina fingrar med dina så att jag bara kan le och rodna och titta åt ett annat håll för att du inte ska se det. Jag saknar att somna med huvudet i ditt knä. Jag saknar uttrycket i ditt ansikte när jag leker med ditt hår i timmar och jag saknar dina händer på min mage, under min tröja. Jag saknar att gå ut och röka precis innan solen gå ner och tycka att det är morgon och jag saknar hur tjurig du blir när jag under dessa "mornar" tvingat dig att stå ut med min kamera-terror för att du är så fruktansvärt vacker. Jag saknar att vara hemma hos Johan eller Tobbe, sitta i en fåtölj och ha dig i knät som värmedyna när jag fryser. Jag saknar att somna med huvudet på din axel och dina armar om mig."

Att hela tiden vara ensam, eller i alla fall känna sig sådan hela tiden, tar ut sin rätt.
Jag vill ringa folk och bara prata.
Säga hur saker verkligen ligger till.
Gråta, skratta, komma fram till smarta saker, göra upp planer, bråka lite på varan, bli sams...
Jag vill så mycket, säga så mycket, visa så mycket, göra så mycket, känna så mycket.
But it all gets lost in translation, somehow.
Jaja, jag har ju i alla fall ambitioner igen så jag borde väll inte klaga.
Och så har jag ju Zaras blogg som jag läst fyra gånger redan men ändå läser vidare i för att den på något vis ger mig en massa hopp.
Lyckades snappa upp ett nytt favorit-ordspråk där med;

"Amor vincit omnia et nos cedamus amori"
(Kärleken övervinner allt, så låt oss besegras av kärleken)

Sjuk.

Feber och skit.
Så det blir tv:n hela dagen och kvällen.
På tv:n visar de halvkassa nittiotalsserier med halvkassa låtar.
En del av låtarna vill man faktiskt gråta med.
Särskilt när man blir lämnad åt sig själv en hel helg trots att man är sjuk.
Blah. Deppen verkar vara på väg tillbaka.

Dumma Olofström.
Det sänker mig sakta men säkert igen, särskilt nu när jag är sjuk vilket jag lyckats bli under kvällen.
Allt i kombination får ångesten att lägga sig som en väldigt, väldigt tunn filt som doppats i kallt vatten över hela min hud, min kropp.
Sakta, sakta, sakta blir den tyngre.
Sakta, sakta, sakta sjunker jag igen.

Eftertanke.

Det var härligt att träffa Olle.
Eller, ja, mest Olle men också Jesper, Sara, Linus och annat löst folk.
Av det lösa folket får jag väll erkänna att jag har saknat Jesper, han är en fruktansvärt rar men smått irriterande pojk (irriterande för att han så energisk och hypad hela tiden).
Linus är också en trevlig typ som trots att vi bara setts en eller två gånger förr till och med kramar mig hejdå.
Natten med Olle vart sjukt mysig, att inte vara själv och att veta att han är där, en hand försiktigt på min midja och nära intill tittandes på film över mitt huvud.
Till och med Zaras kyssar hamnar i lä i jämförelse med den känslan han kan ge mig.
Jag har saknat att kunna lyssna på hans hjärtslag och andning, det gör mig lugn. Hela han gör mig lugn och trygg.
Och jag har saknat att rodna, jag har saknat att brottas, saknat att bli pussad på, att bli slickad i ansiktet, alla hans miner och fasoner, att kyssa hans skulderblad när han ligger med ryggen mot mig och hans nyckelben när han ligger på rygg eller med ansiktet mot mig. Jag har saknat förmåga att faktiskt känna hur bra han är för mig. Men nu när den är tillbaka så släpper jag inte, det är för bra för att förstöra mer. Det är trots allt han som är mitt heroin och min lycka.

"Det får mig att vilja leva
strö lite socker på mig, jag vill ha mera"

Det enda som gett mig ångest idag är att Olle och jag bara kramats en gång.
Inga pussar, två meter ifrån varan vid varsin dator.
Dumma ångest.
Men jag är glad ändå även om min topp börjar bli en dal igen.

Fjärilar.

Var hos min terapeut för en timme sedan och nu sitter jag på en skakig buss på väg till Olle.
Jag har tio tusen fjärilar i magen som fladdrar runt och försöker ta sig ut.

No hesitation, no delay - you come on just like special K.

Zara.

Kvinnor är onda, that's it.
De tar sig in i din hjärna på ett annat vis än män.
Särskilt om de är flator som du vart halft förälskad i i fyra år.
Dumma Zara, hon..
Nej, man kan inte hata henne. Man måste 'älska' henne.
Dumma kvinna.

Lättnad.

Det känns skönt att kunna säga att även om det nog blir en oxe ikväll så blir det varken tårar eller sår som tillägg.
Måste bara få Zara ur huvudet tills jag ska träffa (och se på film med + sova över hos) Olle.
Just det, jag kan andas, vi pratar, haha!

"Vi går upp till köket, där är vi ifred.
Gud har ingen fördömelse för oss han inte ser"

Nerver.

Jag ska träffa Olle imorgon.
Undrar hur många oxar som behövs för att klara av det.

Jag är asbakis.
Och jättenervös alla redan.
Fast, fan vad jag saknar honom.
Så att jag går i tusen bitar.
Frågan är bara hur allt blir imorgon.
Jag är trött på stela träffar i Karlskrona.

Jag vill tillbaks till November i Sölvesborg.

Ångest.

Ja, den äter upp mig.
Fast än jag ska göra en massa saker som borde göra mig glad.
Det är något som saknas och det är Olle.
Men jag antar att jag lika järna kan lägga det projektet på is, det verkar i alla fall han ha gjort.

Selfdestrukt.

Jag avskyr er alla.
Ingen gör något.
Vafan tar ingen mig här ifrån för?
Varför håller ingen om mig när jag gråter mig till sömns hög på Oxascand, varför hindrar ingen mig från att ge mig själv blåmärken och sår, från att svälta mig, från att hata mig själv, från att ens ta oxarna?
Vart är alla som alltid skulle finnas för mig, dygnet runt?

Bitter.

"Thanks for allmost checking up on my existense, I miss you too.
I'm medicated, how are you?"

Utmattning.

Allt jag gör är att ligga framför tvn eller sitta framför datorn.
Jag klarade inte ens fem minuter träning idag, föll ihop.
Hela jag är slutkörd.
Mer oxisas.

Piller.

Oxascand + Pierre = helt godkänd kväll.

Jag saknar Olle.

Gnäll.

Det är svårt att andas, som om någon stryper mig försiktigt samtidigt som de trycker en tyngd över min bröstkorg.
Det är som när attackerna kryper sig på, men jag vet att attackerna inte kommer att komma.
Istället har jag en konstant, extrem obehagskänsla i bröstet.
Som ett tomrum där bara luft cirkulerar.
Luft fylld av ångest, sorg, saknad, smärta, hat, föralt, självömkan...

Jag ska sluta svälta mig, för min skull och alla andras.

Apati.

Den här platsen är för tyst och för tom, som när man är ute i kraftigt snöfall och alla ljud dämpas och ger dig en sådan obehaglig magkänsla att du inte riktigt vet vad du ska göra.
Det finns inget att göra, ingen att prata med.
Bara mina tysta tankar som snurrar i mitt huvud men som jag egentligen inte vill höra och försöker ta distans ifrån.
Jag minns knappt ens hur man för en vanlig konversation, den enda jag faktiskt pratar med är Pierre och det blir i regel bara trams. Fast det är väldigt skönt att få skratta lite, det börjar bli ovanligt.
Jag kan fortfarande konversera normalt med Philip, när han väl har permis och kan logga in på msn, annars pratar jag inte med honom heller.
Mitt liv har tagit en allt för snabb spinn nedåt och jag tycks inte hitta fotfästet jag behöver för att kunna klättra uppåt igen.
Fast attackerna har slutat komma så ofta. Istället har de övergått till någon form av total tomhet och orklöshet som bara gör mig ännu mer deprimerad och allt detta resulterar i att jag glider allt längre ifrån alla som får mig att känna något.
Kort och gott kan man väll säga att de ändlösa, tårfyllda nätterna på soffan börjar ta ut sin rätt och att jag bara önskar att det fanns ett sätt för mig att ta mig här ifrån.