Outtalad smärta.

Jag minns ändlösa kvällar på soffan
med filmer och serier på datorskärmen
och en trygg famn som höll mig nära.
Jag minns otaliga nätter i sängen
med skratt åt min rodnad
och humor över mitt sätt
att klamra mig fast och inte släppa
när det var dags att röka.
Jag minns mornar när jag skulle jobba
och armarna som höll kvar mig i sängen
så hårt att det nästan gjorde ont.
Jag minns tusentals pussar
och hundratals kyssar
jag minns tryggheten och värmen
lyckan och kärleken.

Jag vet vart jag hör hemma
det är i den där famnen
med kyssarna och pussarna
mina röda kinder, humorn
värmen och tryggheten
kärleken och lyckan

Jag vill hem..

Sömn.

Jag vill sova men jag kan verkligen inte.
Så fort jag är nära att somna så stör någon eller så inser att jag snart ska iväg och göra något eller något annat skit.
Jag är så trött att jag nästan spyr.
Inget här hjälper.
24 timmar på en vecka- max.
Inte sovit mer sen sist Olle sov hos mig.
Lär inte sova mer heller, jag kan inte slappna av ordentligt och komma till ro.
Idiotiska hjärna, dö.

Jag vill tillbaka till igår, i Karlskrona och känna mig hel och oövervinnerlig och lycklig för att jag fick vara med Olle.
Men det går inte. Skit.

Förfall.

Jag har börjat göra något jag aldrig trott mig själv vara kapabel till.
Och det värsta är att det hjälper mot hatet och ilskan jag har mot världen men framför allt mig själv.
Jag vet att det inte är bra men fan, det är så skönt att kunna göra något ändå!
Och jag har alltid tyckt om svidande känslor i kroppen.

Mardrömmar.

Min nya mardröm hemsöker mig så fort jag somnar nu.
Jag vaknar av den, somnar om och återupplever den, hela tiden.
Och det är inte som de andra drömmarna som fylls av tomhet, tomheten angår bara mig.
Nu drömmer jag att jag hittar Olle i en säng på intensiven, döende.
Att hans hjärta håller på att ge upp helt.

Jag får panik av de här drömmarna.
Gråter, skriker, vill ringa honom och höra att han är okej.
Men sedan inser jag att han inte hör mobilen när han sover.
Och att han antagligen inte skulle svara ens om han var vaken.
Men något är fel, han är stel och kall och distant hela tiden.
Jag är rädd.

Hopplöshet.

Jag känner mig så ofattbart liten och ynklig.
Jag är nykter nu och det är inte en skön omväxling.
Jag vill här ifrån, nio mil bort, till den som borde bry sig.
Borde bry sig men är alldeles tyst.
Jag vill ringa mor och skrika och gråta att jag inte vill flytta, att jag inte ens klarar av att packa.
Inte klarar av att ta farväl av allt som hållt mig vid liv i fem månader.
Jag det finns bara en sak jag vill mer än upphöra existera men det lär jag inte få. För Olle är upptagen, pluggar. Allt jag vill är att få lägga mig med ansiktet gömt mot hans nyckelben, känna doften av hans hud, kyssa hans halsgrop, känna hans armar om mig så att jag känner mig trygg igen och bara få gråta, skrika och slå ur mig allt som gör så ont i mig, allt det som äter mig inifrån och ut och tillbaka igen.

Men jag har ingen trygghet längre, ingen trygg famn att gråta och skrika och slå i.
Så jag sitter hemma; tårar som bara rinner, inte ett ljud som lyckas ta sig ur min skrupe medans jag slår mina ben blåa och klöser min hud röd och blodig.
Den här kroppen och den här hjärnan är ett fängelse och jag vill ut. Det är inte ens mig jag ser i spegeln. Jag hatar min spegelbild, inte för att den är ful om än tjock, men för att den inte är jag.
Men jag är så oerhört trött på att slåss med allt det här, det tar aldrig slut hur mycket jag än försöker.
Jag vill bara att det tar slut så att jag kan börja leva - på riktigt.

Förtroende.

Olle ljög.
Eller nej, okej, inte ljög.
Han har bara undanhållt för mig att han fick hjärtstillestånd och låg på intensiven i ett dygn strax innan jul.
Så min magkänsla innan jul var rätt, något var fel.
Men att hålla det hemligt för mig.. det inte som en kniv i ryggen utan mer som ett svärd.
När jag tänker på det får jag svårt att andas, det känns som att hela min bröstkorg snörps ihop till ett litetlitet garnnystan.
Men nu vet jag i alla fall varför han varit så konstig och distant och kylig.
Det hade nog jag med blivit efter att ha hållt något sådant undan för honom.
Men jag kan inte förstå hur han kan göra så mot mig, hålla det undan från mig.
Jag måste prata med honom men han fortsätter vara distant och kylig så det blir bara knepigare och knepigare eftersom min automatiska reaktion är att vara likadan tillbaka för att dölja min ångest över hans beteende mot mig.
Åh, just det, jag har fått tid till psykologen med. 28/1 15:30 ska jag vara där.
Den här gången ska det fan göras en utredning, jag ska få reda på vad det här kaoset i mig beror på.

Wish me luck, I'll be needing it.

Avslagen.

Avslagen, utmattad, urtvättad..
Men det spelar ingen roll.
Jag ska göra allt som krävs.
Bli inlagd, ta tabletter, eller bara sitta i mors lägenehet.
Det spelar ingen roll vad som krävs för att bli frisk längre.
Jag ska släppa alla mina hämmningar.
Jag har något att kämpa för nu.