Vilket djävla liv.

Så enkelt allt plötsligt blev, så enkelt livet blev.
Så fort han steg av tåget, så var allting rätt.
Som om jag saknat en bit av mig själv och plötsligt blev hel.
Och jag har aldrig varit så lycklig som natten till idag.
Fast än jag inte sovit, fast än William är dum i huvudet.
Inget av det spelar någon roll när han är nära.
Så vacker, underbar, förtrollande.
Det kanske bara var en dröm?
Omöjligt, jag drömmer bara mardrömmar.
Men det känns ändå allt för bra för att vara sant, som en saga.
Och även om det är sant, hur blir det då sen, när han åker hem?
Hur ska jag klara att vara utan hans hud, leende, röst, hans närvaro ens en dag?
Men jag antar att det får bli ett senare bekymmer.
För jag vet att han just nu ligger i min säng där hemma och väntar på mig.
Och lyckan och tryggheten kommer ändå ta över så fort jag ser honom igen och mitt hjärta kommer rusa.
Som var gång han kysser mig, vilket även får mig att rodna.
Ibland tror jag att livet kanske älskar mig lite grann ändå.
För det har nu gett mig en chans att få vara med den bästa.
Någon så bra att jag egentligen inte kommer i närheten av att förtjäna honom, men det är inte mitt problem.
Jag har hittat min Prince Charming nu och jag tänker göra allt för att få stanna hos honom.
Min lycka, min trygghet, min kärlek.


Mr. Freckles Y