Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör..

Ja, det kallas tvivel, det där som stör.

Jag blir snart av med jobbet, min tillvaro krashar, och min kärlek är nio mil bort.
För kanske blir det så att allt jag byggt upp, det liv jag byggt upp, i Sölvesborg tas antagligen snart ifrån mig.
Och vad gör jag då?
Jag har inte en aning.
Och alla frågor och förslag gör det bara värre.
Visst hade jag plannerat ett karriärsbyte, men inte nu!
Inte förän om några år..
Och vad gör jag då, om jag måste lämna min grå etta, mitt i mina ögon luxuösa liv?
Vad händer i så fall med mig och mr. Freckles?
Vad händer med mig och mina vänner?
Jag kan inte flytta tillbaka till Olofström och jag kan inte flytta hem till far heller.
Då kan någon lika gärna dränka mig i bensin och tända på, det skulle vara mindre smärtsamt.
Två månader i Olofström och de kommer få lägga in mig på psyket.
Fast det är klart, jag skulle ju ha nära till kärleken då.
Om han nu hade klarat av att jag blev ett vrak, vill säga.


Det är länge sedan jag oroade mig för framtiden alls.
Men nu skrämmer den livet ur mig.