Panik.

Ja. Jag får panik hela tiden nu.
Över saker som inte borde röra mig i ryggen.
Eller jo, det kanske de borde, men inte så mycket som det rör mig.
Jag trodde jag var starkare än såhär.
Men självkänslan sviker mig totalt numera.
Men jag ska bli allt, jag ska bli perfekt.
Smal, söt, trevlig, älskvärd.
Så kanske jag kan få det att vara lite längre.
Fast om det var så att jag kunde gråta inför andra så hade jag nog gråtit var gång han kysste mig nu.
Jag är så nära att göra det var gång.
Det är en väldigt bitterljuv upplevelse, hans kyssar.
För jag vill ha dem, jag vill ha honom.
Men jag vet att var kyss, var beröring, kommer skada mig så djupt i slutändan.
Men han är mitt heroin.
Jag kan inte låta bli, fast än det skadar mig så mycket.
Jag vet inte ens längre om jag faktiskt kommer klara mig när det är över.
Jag kommer i alla fall att fly.
Långt, långt bort från honom och allt som kan påminna mig om honom.
Bort från alla mina känslor, bort från all kärlek.
Bort.
För när du fått vara med den du ska spendera ditt liv med och sedan förlorar honom.
Då överlever du egentligen inte, du dör men kroppen fortsätter.
Och redan nu drar han sig bort från mig.
Plannerar flyttningar.
Plannerar att vara hos sin "fostersyster" i princip hela tiden.
"Fostersystern" han är kär i och som är kär i honom.
Jag får ångestattacker när han nämner det.
Och det är inte rätt.
Men visst. Jag skulle aldrig neka honom att åka till henne.
Eller försöka få honom att välja mellan oss.
Jag önskar bara att han valde mig med.