Borta.

Jag har tappat bort mig själv helt.
Allt är bara ångesten som ligger som en stor sten i hela bröstkorgen.
Jag spinner bara på i gamla mönster.
Lever på gammla minnen och känslor.
Om jag nu ens känner något alls mer än smärta.
Jag som brukade vara lycklig.
Men det var i och för sig innan, när Nataniel var hos mig hela tiden.
När han led av att vara ifrån mig.
Det känns som att det gått månader sedan dess.
Och det gör ont att tänka på det, hur det var, för det är inte så längre.
Jag saknar hur det var och jag ångrar att jag berättade att jag älskar honom.
För nu är inget det samma längre.
Jag vill inte vara hans vän, jag vill vara något mer.
Men allt jag är är vilsen, som ett barn i en stor, mörk skog.