Eftertanke.

Det var härligt att träffa Olle.
Eller, ja, mest Olle men också Jesper, Sara, Linus och annat löst folk.
Av det lösa folket får jag väll erkänna att jag har saknat Jesper, han är en fruktansvärt rar men smått irriterande pojk (irriterande för att han så energisk och hypad hela tiden).
Linus är också en trevlig typ som trots att vi bara setts en eller två gånger förr till och med kramar mig hejdå.
Natten med Olle vart sjukt mysig, att inte vara själv och att veta att han är där, en hand försiktigt på min midja och nära intill tittandes på film över mitt huvud.
Till och med Zaras kyssar hamnar i lä i jämförelse med den känslan han kan ge mig.
Jag har saknat att kunna lyssna på hans hjärtslag och andning, det gör mig lugn. Hela han gör mig lugn och trygg.
Och jag har saknat att rodna, jag har saknat att brottas, saknat att bli pussad på, att bli slickad i ansiktet, alla hans miner och fasoner, att kyssa hans skulderblad när han ligger med ryggen mot mig och hans nyckelben när han ligger på rygg eller med ansiktet mot mig. Jag har saknat förmåga att faktiskt känna hur bra han är för mig. Men nu när den är tillbaka så släpper jag inte, det är för bra för att förstöra mer. Det är trots allt han som är mitt heroin och min lycka.

"Det får mig att vilja leva
strö lite socker på mig, jag vill ha mera"