Ångesten slår till igen. När jag är med Zammie mår jag bra. Sen försvinner han och ångesten slår till som en slägga i bröstet. Jag vill bara skära sönder hela min arm men samtidigt vill jag inte träffa Zammie efteråt så att han ser det för även om han inte säger något så vet jag att han tar illa vid sig. Just nu har jag så mycket ångest att jag inte ens vill åka till Siestan som planerat.
Fan.