Jag gråter.
Jag gråter för att jag har ont, jag gråter för att jag är ledsen.
Jag har ont och är ledsen för att jag inte vill mer.
För att jag ljuger var gång jag säger hur mycket jag ser fram emot Sweden Rock.
För egentligen ser jag inte fram mot något alls.
Den enda jag verkligen, verkligen saknat på månader är Daniel Löv.
Inte Olle, inte Berra, inte Nea, inte Fredrik, inte Alexandra, inte Amadeus, inte Johan, inte Anna.
Inte någon mer än Daniel.
Min vackra dödsängel som vinkar till mig i mina drömmar och som jag lyckas komma närmare var natt nu.
Betyder det att Olles tid också snart är ute?
Jag vet ju att jag kommer dö när hans hjärta slutligen ger upp.
Så länge jag kan minnas har jag bara haft en riktigt framtidsdröm; att dö.
Gör det mig till en hemsk människa, till en sjuk människa? Jag vet inte.
Jag vill bara att skiten ska ta slut.
SNART.