Att hela tiden vara ensam, eller i alla fall känna sig sådan hela tiden, tar ut sin rätt.
Jag vill ringa folk och bara prata.
Säga hur saker verkligen ligger till.
Gråta, skratta, komma fram till smarta saker, göra upp planer, bråka lite på varan, bli sams...
Jag vill så mycket, säga så mycket, visa så mycket, göra så mycket, känna så mycket.
But it all gets lost in translation, somehow.
Jaja, jag har ju i alla fall ambitioner igen så jag borde väll inte klaga.
Och så har jag ju Zaras blogg som jag läst fyra gånger redan men ändå läser vidare i för att den på något vis ger mig en massa hopp.
Lyckades snappa upp ett nytt favorit-ordspråk där med;

"Amor vincit omnia et nos cedamus amori"
(Kärleken övervinner allt, så låt oss besegras av kärleken)