Det är svårt att andas, som om någon stryper mig försiktigt samtidigt som de trycker en tyngd över min bröstkorg.
Det är som när attackerna kryper sig på, men jag vet att attackerna inte kommer att komma.
Istället har jag en konstant, extrem obehagskänsla i bröstet.
Som ett tomrum där bara luft cirkulerar.
Luft fylld av ångest, sorg, saknad, smärta, hat, föralt, självömkan...
Jag ska sluta svälta mig, för min skull och alla andras.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bra Baby, svälta sig är ingen utväg. Det vet du, även jag, för de lärde du mig.
SvaraRaderaMan ska äta rätt o träna rätt, om man vill gå ner i vikt, men jag tycker redan att du är FIN som du är.
Men ens självbild är alltid annorlunda än alla andras.
Kan du inte prata med mig? Jag vill veta vad de är som tynger dig o varför du mår som du gör.
Jag saknar dig.
Jag vet inte själv vad som är fel. Det verkar vara tio tusen småsaker.
SvaraRaderaDet finns inget att prata om..
Jag saknar dig med.