Apati.

Den här platsen är för tyst och för tom, som när man är ute i kraftigt snöfall och alla ljud dämpas och ger dig en sådan obehaglig magkänsla att du inte riktigt vet vad du ska göra.
Det finns inget att göra, ingen att prata med.
Bara mina tysta tankar som snurrar i mitt huvud men som jag egentligen inte vill höra och försöker ta distans ifrån.
Jag minns knappt ens hur man för en vanlig konversation, den enda jag faktiskt pratar med är Pierre och det blir i regel bara trams. Fast det är väldigt skönt att få skratta lite, det börjar bli ovanligt.
Jag kan fortfarande konversera normalt med Philip, när han väl har permis och kan logga in på msn, annars pratar jag inte med honom heller.
Mitt liv har tagit en allt för snabb spinn nedåt och jag tycks inte hitta fotfästet jag behöver för att kunna klättra uppåt igen.
Fast attackerna har slutat komma så ofta. Istället har de övergått till någon form av total tomhet och orklöshet som bara gör mig ännu mer deprimerad och allt detta resulterar i att jag glider allt längre ifrån alla som får mig att känna något.
Kort och gott kan man väll säga att de ändlösa, tårfyllda nätterna på soffan börjar ta ut sin rätt och att jag bara önskar att det fanns ett sätt för mig att ta mig här ifrån.