Min mor sa till mig att jag hade spinkiga lår. Det är lite luft mellan dem på mitten.
Men de är ändå alldeles för stora.
Mina revben har i alla fall börjat skymta fram lite ibland.
Börjar äntligen bli lite vacker.

Ångesten slår till igen. När jag är med Zammie mår jag bra. Sen försvinner han och ångesten slår till som en slägga i bröstet. Jag vill bara skära sönder hela min arm men samtidigt vill jag inte träffa Zammie efteråt så att han ser det för även om han inte säger något så vet jag att han tar illa vid sig. Just nu har jag så mycket ångest att jag inte ens vill åka till Siestan som planerat.
Fan.

Jag måste försöka komma underfund med om jag tycker om Zam eller uppmärksamheten han ger mig.
Och det ganska snart.
Fan att allt ska vara så knepigt.

Jag försöker verkligen, jag trampar vatten allt vad jag kan.
Men jag är trött, så trött
Och det börjar bli svårt att hålla huvudet över ytan igen.

Jag dog utan dina andetag men det vet du inget av
Min kärlek till dig blev öppna, blödande sår på underarmen
Jag kommer aldrig glömma hur du ler när snön faller

Ångesten är tillbaka och suger livet ur mig som.. som ett svart hål.

Ångest
Det är mental cancer
Rakblad är vänner som lämnar vackra kyssmärken
Och livet är något vi genomgår för att få dö

Fet.
Fet fet fet fet fet fet fet fet fet.

Trycker i mig ångestdämpande på löpande band, sätter rakblad i armen.
Allt är bara så djävla tomt.

Jag vill inte, orkar inte
Låt mig dö innan ångesten äter hela min själ