Hopplöshet.

Jag känner mig så ofattbart liten och ynklig.
Jag är nykter nu och det är inte en skön omväxling.
Jag vill här ifrån, nio mil bort, till den som borde bry sig.
Borde bry sig men är alldeles tyst.
Jag vill ringa mor och skrika och gråta att jag inte vill flytta, att jag inte ens klarar av att packa.
Inte klarar av att ta farväl av allt som hållt mig vid liv i fem månader.
Jag det finns bara en sak jag vill mer än upphöra existera men det lär jag inte få. För Olle är upptagen, pluggar. Allt jag vill är att få lägga mig med ansiktet gömt mot hans nyckelben, känna doften av hans hud, kyssa hans halsgrop, känna hans armar om mig så att jag känner mig trygg igen och bara få gråta, skrika och slå ur mig allt som gör så ont i mig, allt det som äter mig inifrån och ut och tillbaka igen.

Men jag har ingen trygghet längre, ingen trygg famn att gråta och skrika och slå i.
Så jag sitter hemma; tårar som bara rinner, inte ett ljud som lyckas ta sig ur min skrupe medans jag slår mina ben blåa och klöser min hud röd och blodig.
Den här kroppen och den här hjärnan är ett fängelse och jag vill ut. Det är inte ens mig jag ser i spegeln. Jag hatar min spegelbild, inte för att den är ful om än tjock, men för att den inte är jag.
Men jag är så oerhört trött på att slåss med allt det här, det tar aldrig slut hur mycket jag än försöker.
Jag vill bara att det tar slut så att jag kan börja leva - på riktigt.